Efter att ha jobbat som allmänläkare i över tio år, varit chef för allmänläkare i sju år och träffat hundratals allmänläkare i många olika sammanhang förundras jag över att den vanligaste frågan från en allmänläkare är ”Vem är jag?”.
Vilken sorts doktor är jag? Vad ska jag göra? Vad ska jag inte göra? Jag är specialist, men på vad? Specialist på allt? Nej, knappast. Specialist på mina patienter? Ja, efter ett tag, kanske. Specialist på att sortera? Nej, inte så enkelt. Specialist på att prognosticera? Ja, men det täcker inte heller det jag gör. Och så vidare… Ropen skallar efter avgränsning och definition. Många har försökt men ingen har lyckats.
För några veckor sedan fick jag så ett inspel som gav mig ett möjligt svar på frågan. Tack Anders Anell för ditt ifrågasättande av vårt envisa påpekande av att vi minsann också är specialister fast vi egentligen är generalister. Vi är förstås specialister i förhållande till Socialstyrelsens regelverk och ska så vara. Men som identitet passar det dåligt med vår verklighet.
Generalist – smaka på ordet.
Jag är generalist! Jag kan bedöma vem som helst för vilka krämpor och sjukdomar som helst. Jag kan handlägga det mesta själv, direkt eller efter utredning. Jag vet vem jag ska remittera vidare till när mina egna kunskaper eller resurser inte räcker till. Jag kan prognosticera och lugna patienternas oro. Jag kan leva med att det alltid finns någon specialist som kan mer än jag om det mesta. Jag kan växla mellan stort och smått, mellan hjärtsvikt och nageltrång, depression och prickar.
Jag kan sätta in patientens symptom i ett större sammanhang med kännedom om hennes bakgrund och sociala tillhörighet. Jag har lärt mig att expektans ofta är den bästa strategin. Det mesta går över av sig självt och jag kan leva med att jag inte riktigt begrep vad det var patienten led av. Jag kan inta helikopterperspektivet över patientens sjukdomar och lidanden och i bästa fall hjälpa henne att ge dem dess rätta proportioner.
Detta helikopterperspektiv behövs även i andra sammanhang. Vår värld, inte bara inom sjukvården, blir alltmer specialiserad ju mer det finns att veta. För att inte tillvaron ska bli alltför fragmenterad behövs generalisten inom många områden. Generalisten kan se helheten och hur de olika delarna passar ihop med varandra, inte bara inom den egna organisationen utan i samspelet mellan olika aktörer.
Så generalister, sträck på ryggarna! Vi behövs mer än någonsin – på våra vårdcentraler, i ledningen för större sjukvårdsorganisationer och i politiken. Och nästa gång någon frågar dig vad du är specialist i – svara ”Jag är inte specialist, jag är generalist!” Att vi dessutom då skulle kunna skrota det förfärliga ordet ”organspecialist” vore ytterligare en bonus.