Eller "just in time" - hur man nu väljer att se det.
Förr var jag en planerare av stora mått. Jag var alltid ute i väldigt god tid, planerade och planerade om och mycket av det jag planerade blev aldrig av.
Allt eftersom jag fyllt min tid med fler och fler saker, familj, hus, jobb, ideella uppdrag, hinner jag inte planera så mycket längre. På sin höjd skriver jag att-göra-listor på det som är mest bråttom och viktigt. Och det konstiga är att jag ändå får gjort det som måste göras och som regel i tid.
Jag tror det beror på att jag blivit bättre på att prioritera. Att se över arbetsuppgifterna och först göra det jag verkligen måste göra idag, vilket till exempel kan innefatta att skicka iväg en kallelse till mötet om en vecka. Den planeringen kan behövas, inte minst för att andra ska hinna förbereda sig.
Omarbetet minskar också. Vid tidig planering hinner förutsättningarna ändras, en del inplanerade möten blir kanske inte ens av, och det arbete jag redan gjort var förgäves.
Slutligen beror det på en ökad tillit till att jag faktiskt får saker gjorda i tid även om det ibland är på håret. Visst händer det att jag blir superstressad och far runt som en skållad råtta för att saker inte riktigt blev som det skulle, men oftast känner jag mig rätt lugn trots allt som ligger i att-göra-högen. Det viktiga hinner jag med och resten blir inte gjort och det kan jag och förhoppningsvis också andra leva med.
Så här ser mitt skrivbord ut när jag går hem efter en riktigt bra dag :)