Den 21 mars blev jag vald till ordförande för SFAM, Svensk Förening för Allmänmedicin, ett uppdrag jag tar över med stor glädje och ödmjukhet. Mitt invigninsanförande lät ungefär så här:
Det är häftigt när 300 allmänläkare samlas på samma plats. Jag fick först samma känsla som när jag var på min första och hittills enda Miljöpartikongress. Som miljöpartist på 90-talet var men en rätt udda figur men på kongressen var man plötsligt en av många. Samma känsla har funnits i allmänläkarkåren men idag slog det mig att så är det faktiskt inte längre.
Under de 20 åren jag arbetet som läkare har allmänläkarnas status vuxit från att ha varit de som inget kan och som skickar in en massa konstiga remisser till sjukhusen till den grupp som sjukhusspecialisterna remitterar till eftersom man inte klarar av sånt som ligger utanför den egna snäva subspecialiteten. Respekten från våra kolleger har vuxit och när unga kolleger idag väljer bort allmänmedicinen är det inte för att statusen är låg utan för att man tycker att det verkar för svårt.
Gentemot politiker och andra beslutsfattare finns mer att göra, men även här tycker jag mig bara under de senaste åren se en allt större förståelse för att generalistperspektivet behövs i alla möjliga och omöjliga sammanhang och efterfrågan på vår medverkan i olika arbetsgrupper och möten har ökat väsentligt. Och vi SKA vara med och påverka en sjukvård som blir alltmer fragmenterad och depersonifierad.
Jag hör ofta att SFAM och allmänläkarna måste synas mer. Man måste då fråga sig varför? Jag kan ana ett behov av bekräftelse av vår kompetens men det behovet får vi tillgodose på annat sätt. Huvudskälet till att vi ska påverka politiker och tjänstemän till kloka beslut är för våra patienters skull, inte för vår egen.
Vem ska synas mer? Naturligtvis jag och andra i ledande positioner i föreningen, men det räcker inte. Mycket måste göras lokalt, där nationella riktlinjer implementeras och lokala idéer föds. Vi måste också vara många som delar på arbetet. Ställ krav i era landsting på att SFAM ska få vara med vid utvecklingen av vårdval i primärvården men också när man utvecklar vårdval till specialistvården. Gränssnitt måste tas fram, man måste ta ställning till remisskrav och de diskussionerna kan inte föras utan allmänläkare på plats. När beslut ändå tas som är tokiga – organisera er och protestera kraftfullt!
SFAM är den samlande kraften när ni agerar, proaktivt eller reaktivt. Skriv debattartiklar i SFAMs namn så får det större tyngd. Styrelse, råd och nätverk driver det nationella arbetet, tar fram policydokument, argument och försöker inspirera. Men det räcker inte. Ni måste göra jobbet!
Allmänläkarkåren är en av landets mest välutbildade och högst avlönade yrkesgrupper. Då duger det inte att sitta på sin kammare och sucka. Vårt uppdraget är inte bara att med hög professionell kvalitet ta hand om våra patienter. Var och en av oss har också ett allmänmedicinskt ledaransvar, formellt och informellt, på våra arbetsplatser, regionalt och för en del av oss även nationellt.
Gräv där ni står! Låt lusten eller ilskan, det som ger dig mest energi, styra vad du engagerar dig i! Låt aldrig bekvämlighet eller frustration hindra dig!
Likt kungen bestämde jag mig i morse för ett valspråk för min tid som SFAMs ordförande:
Våga leda!