Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Mats Reimers blogg Publicerad2017-11-10

Ojämlik vård - till männens nackdel

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

Kvinnor har förstås historiskt varit tydligt missgynnade i Sverige, och är det ännu i stora delar av världen. Men de nordiska länderna är ändå de mest jämställda världen skådat, varför världsnyheten att Rwanda gått om Sverige i VM i jämlikhet nog förvånade en del. World Economic Forum rankar varje år världens länder utifrån den senaste statistiken om hur det står till med kvinnor och män inom yrkesliv, politik, utbildning och hälsa. (I parentes kan man här ana att WEF inte blivit HBTQ-certifierat än eftersom de ser kön varande en binär variabel.)

Rwanda har tydligen gjort glädjande stora framsteg efter folkmordet 1994 och får en hög jämställdhetspoäng genom att ha öppnat högre utbildning för kvinnor och för att majoriteten av ledamöterna i parlamentet är kvinnor. Dessutom får hela Afrika söder om Sahara högre jämlikhetspoäng av att det där finns få hemmafruar, kvinnorna jobbar minst lika mycket som männen. Räknat på det viset ligger nio av världens 20 mest jämställda arbetsmarknader i Subsahariska Afrika.

Men det är något som är skumt med denna lista. Skälen att Sverige faktisk sjunkit (inte bara relativt andra utan även absolut) i sitt Gender Gap Index Score jämfört med den första WEF-rapporten 2006 är dels att vi fått lite färre kvinnliga riksdagsledamöter (en SD-effekt) och att vårt hälsoindex tappat eftersom det svårfångade måttet Healthy life expectancy (även kallat HALE, Health Adjusted Life Expectancy) minskat med runt ett år för båda könen. Med tanke på att medellivslängden under samma tid ökat med två år verkar detta märkligt. HALE har minskat aningen mer för kvinnorna som i snitt sägs leva friska till 73 medan männen är friska två år kortare. Vi sjunker alltså inte i jämlikhetspoäng för att kvinnorna anses bli sjuka tidigare än förr utan för att skillnaden mellan könen minskat.

När WEF bedömer om hälsan är jämlik räknar man två mått, könskvot vid födelsen och ovan nämnda kvot mellan det förväntade antalet ”friska” levnadsår för kvinnor respektive män. Optimum för båda dessa mått är rimligen biologiskt bestämda. Om man inte ger sig in i selektiv abort så föds det runt 94 flickor per 100 pojkar. WEF ger därför inga extra poäng om könskvoten hamnar över 0,944 för där anser man att jämlikhet uppnåtts. Kina och Indien räknas förstås på denna punkt som mindre jämställda på hälsans område, medan Sverige och många andra länder får full pott på könskvot.

Men hur vet man vad som är den önskvärda kvoten mellan kvinnor och mäns friska år? WEF har här satt ”the equality benchmark”  för HALE till 1,06. I deras jämställda värd lever sålunda kvinnor friska 6 % längre tid männen gör. Här kunde man förlora sig i en filosofisk diskussion om vem som bestämmer vad som är friskt och vad som är en betydelsefull funktionsnedsättning, men vi sparar det till en annan gång. Hur som helst är HALE inte något som WEF hittat på, de matar i sin modell bara in det värde som står i Global Health Observatory database från WHO. Och den optimala kvoten 1,06 kommer från en annan FN-organisation. ”This ratio is based on the standards used in the UNDP’s GenderRelated Development Index, which uses 87.5 years as the maximum age for women and 82.5 years as the maximum age for men.” UNDP slår alltså fast att kvinnor av biologiska skäl skall leva fem år längre än män i en jämlik värld, men det är WEF själva som postulerar att även gapet i antal friska år bör vara (relativt) det samma, 6 procent.

Jag kan inte nog med statistik och har aldrig studerat folkhälsa, så jag kan inte närmare redogöra för hur man gör för att vikta den ohälsa som orsakas av ryggont, depression och ångest gentemot anemi och kronisk malaria. Det finns folk som sysslar med detta, och det ligger säkert något gott i det. Men det torde ligga i modellen att både tillgång till läkare, och därmed diagnoser, och kulturell syn på vad som är sjukdom påverkar vad som i räknas som levda år med ohälsa. Om screening gör att din symtomlösa cancer upptäcks 5 år tidigare, men du varken lever längre eller kortare för det, har den tidigare upptäckten verkligen gett dig färre friska år?

Men trots allt har WEF och WHO rätt i att även i den bästa av välfärdsstater kommer det finns en biologisk skillnad i mortalitet mellan män och kvinnor. Ett skäl till det kan vara att alla män har ”X-kromosombrist”. Genom vår arts tidigare historia har yngre pojkars mortalitet varit större än flickors, kanske mest på grund av skillnader i risktagande och utsatthet för våld; könskvoten vid födelsen speglar att det har behövts lite extra pojkar för att könskvoten i fertil ålder skall bli jämn, vilket ger evolutionär jämvikt.

Mannen är det medicinskt svagare könet. Från vaggan till graven har små pojkar högre mortalitet än flickor, grabbar dör oftare än tjejer (mest av droger, suicid och olyckor) och både vuxna och åldrade män har högre mortalitet än jämnåriga kvinnor. Man skulle då förvänta sig att männen får mer vård än kvinnor, men i diskussionen om jämlik vård låter det ofta som om kvinnorna alltid drar det kortare strået. När Socialstyrelsen fick uppdraget om en nationell ”studie av graden av jämställdhet i behandling inom primär- och specialistvård” kunde man ana att vår feministiska regering hyser en fördom om att kvinnor är systematiskt missgynnade i vården. Till SVT sade dåvarande sjukvårdsministern Gabriel Wikström att han ”tror att det har funnits en norm inom sjukvården att fokusera på män och mäns behov”.

Men det är snarare tvärtom. Även om man tar bort förlossningsvård, gynekologi, bröst och prostata ur ekvationen så får det friskare könet en större del av vårdens kaka. I varje fall i Västra Götaland. En vetenskaplig studie av detta publicerades 2015 i Scandinavian Journal of Public Health: Sex differences in health care consumption in Sweden: A register- based cross-sectional studyHär redovisas den vård som 2012 levererats till regionens 1,6 miljoner invånare: en kvarts miljon slutenvårdstillfällen, halvannan miljon vårddagar och 9,2 miljoner besök i öppen vård till en kostnad  av i runda slängar 25 miljarder, varav hälften gick till slutenvården.

Under 2012 kostade västgötska kvinnors sjukvård 20 % mer än männens. Tar man bort vård som gäller graviditeter och förlossning är skillnaden 10 % och subtraheras även sjukdomar i bröstkörtel och könsorgan blir kvinnors del av vården 8 % dyrare än männens. Efter dessa justeringar är männens slutenvård dyrare (i genomsnitt €732, kvinnor €688), men det uppvägs med råge av kvinnornas många öppenvårdsbesök. I snitt vårdas en kvinna för €1627 och en man för €1508 per år.

Skillnaden består i huvudsak av att kvinnor har klart högre kostnader för psykiska diagnoser och sjukdomar inom rörelseapparaten (här återfinns både SLE och mer banal ryggvärk). De två andra stora posterna enligt ICD-10 är cirkulationsorganen och tumörer. Här har män högre kostnader, speciellt för slutenvård med hjärt-kärlsjukdom. 

Vi är inte jämställda än. På många arenor är män gynnade och kvinnor missgynnade. Men inom vården och skolan verkar det vara tvärtom. Något för generaldirektör Lena Ag och hennes Jämställdhetsmyndighet att ta tag i.

Kommentarer

Nyheter från startsidan

Åldersgräns

Borde det finnas en övre åldersgräns för att få behålla läkarlegitimation?


Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Våra utbildningar