I några bloggar framåt tänkte jag förklara hur teorin bakom dietbehandling av autism ser ut, om nyare forskning som ryckt undan mattan för diet-hypotesen och hur ett par norrmän blivit så kära i sin teori att de inte kan överge den, kanske delvis för att de har ekonomiska intressen i denna koppling mellan mat och autism.
Det är klart att det finns metabola sjukdomar där dieten spelar stor roll för om hjärnan blir sjuk, den mest kända är fenylketonuri, Föllings sjukdom, som vi sedan 60-talet rutinmässigt undersöker alla nyfödda för. Sticket i hälen kallas fortfarande PKU-prov, men screeningen har utvidgats så att man nu letar efter 24 sjukdomar där tidig upptäckt är viktig.
Det är också klart att glutenintolerans ibland kan leda till neurologiska och psykiatriska symtom som blir bättre när patienten får kost fri från glutenprotein och tarmen läker. Celiaki är nästan en folksjukdom, den drabbar ett par procent av oss, men så gott som bara dem som har vävnadstyp HLA-DQ2 eller DQ8. Och celiaki är inte vanligare bland barn med autism än bland andra barn. Däremot ses vid autism nog mer magbekymmer för att de ofta äter märkligt och inte vill bajsa.
Proteinerna vi äter bryts inte totalt ned till enskilda aminosyror i tarmen, utan en liten mängd peptidkedjor kan slinka in i cirkulationen. Det är därför man hos en del ammande mödrar kan finna mikroskopiska mängder komjölksprotein i bröstmjölken (även om jag, till skillnad från många kollegor, inte tror på att dessa spårmängder kan ge det diande barnet symtom).
En del av våra nervceller använder sig av korta peptider som transmittorsubstanser, till exempel de orexin-neuron som patienter med narkolepsi förlorat. Några få forskare tror att ospjälkade peptider från födan kan ta sig från tarmen till hjärnan och där stimulera opoidreceptorer. Dessa forskare har framfört hypoteser om att peptider från gluten eller kasein (mjölkproteinet vi gör ost av) skulle kunna verka som exorfiner och på något sätt orsaka schizofreni och autism.
På råtta har en grupp visat att opoida peptider som injiceras kan ta sig till hjärnan och påverka djurens beteende. I nästa blogg skall vi se vad det finns av data från mänskliga patienter.