Gruppens safari i Tanzania avslutades med att man under återtåget från Serengeti till Arusha tillbringade en förmiddag med en grupp av folket Hadza som fortfarande lever ganska traditionellt som icke bofasta jägare och samlare. Turisterna träffade män som tillverkade pilar och bågar. Pilspetsarna, tillverkade i grannfolkets enkla lilla smedja, vässades mot en sten. De visade hur man gör upp eld genom att rotera en pinne mot en bit av mjukare träslag. Och kvinnorna demonstrerade hur man med en grävpinne får upp vilda ätliga rötter, knölar de skalade med tänderna. Rotknölar rika på stärkelse, rika på kolhydrater.
Ett argument för LCHF-diet som Andreas Eenfeldt för fram i sin bok Matrevolutionen, och som förstås delas av förespråkare av olika ”stenåldersdieter”, är att en kolhydratfattig kost skulle vara mest lik den naturliga föda våra anfäder ätit i miljoner år. Vi bör alltså äta sådan mat som evolutionen anpassat oss till. Analogt med Darwins finkar som utvecklade olika näbbar anpassade efter den sorts föda som var tillgänglig på de olika öarna.
Det ligger förstås något i detta argument, men jag tycker inte det är så enkelt. Det är svårt att veta vad förfäderna åt för tusentals år sedan, och hur långt tillbaka i tiden skall man gå? Kanske borde man inte äta något som inte fanns i Afrika för 50 000 år sedan, för fram till Exodus levde vi alla där. Fast evolutionen stannar aldrig, men den går så långsamt att vi som bara lever en generation inte kan se den hos oss själva. För de som forskat på evolutionsgenetik hos människan finner intressant nog att kulturen via det naturliga (eller kanske onaturliga) urvalet faktiskt påverkat generna.
Ett vanligt missförstånd när det handlar om evolution är att det skulle vara generna själva eller individer som bär dessa gener som medvetet anpassar sig. Så kan det förstås inte vara. Det handlar om att nya genvarianter uppstår av slumpen och i de få fall en förändring är positiv, det vill säga att de som bär den nya varianten får lite fler barn och barnbarn som överlever, då ökar frekvensen av den nya genvarianten i populationen. Eller, mindre trevligt uttryckt, de som har en sämre variant av genen dör oftare eller får i varje fall färre överlevande ättlingar.
När odlade kolhydrater blev basföda och befolkningen ökade medförde dessa kulturella nymodigheter att evolutionstrycket ändrades. Tätare befolkning medförde att smittsamma sjukdomar spreds lättare och människan och dess mikrober koevolverade så att vårt immunförsvar vässades och de mest letala patogenerna ofta blev lite mindre dödliga (ut mikrobens synpunkt kan det vara bättre att värden lever och sprider smittan). Men också kosten innebar ett förändrat evolutionstryck. Låt oss se på några exempel.
Det mest uppenbara exemplet på hur kultur, i detta fall boskapsskötsel, påverkat vår genetik är att en överväldigande andel av vuxna svenskar tål utmärkt att dricka komjölk innehållande mjölksocker. Till skillnad från större delen av klotets invånare stänger vi nordbor inte av laktasproduktionen under barndomen. I vår ända av världen räknas normaltillståndet laktosintolerans som en sjukdom, vilket jag finner absurt.
Den slumpmässiga mutation av ett enda baspar som låter laktasgenen vara påslagen hela livet gjorde att de som bar den nya genen fick mer överlevande avkomma än de andra, och nu kan 19 av 20 svenskar dricka mjölk även i vuxen ålder. Den evolutionära offensiven tog bara ett par tusen år.
Medlemmarna av Hadza, som jag började bloggen med, tror jag inte tål laktos som vuxna, men det finns andra etniska grupper i Afrika som varit boskapsskötande under lång tid och där ungefär samma sak hänt som i Europa. De har också utvecklat laktostolerans fast genom andra slumpmässiga mutationer, och det finns minst tre beskrivna typer av laktostolerans i östra Afrika.
Och så var det detta med de betydligt längre kolhydraterna i stärkelse. Gener kodar för proteiner, och har man dubletter av en gen leder detta ofta till att mer av proteinet bildas. Enzymet amylas, som finns både i saliv och pankreassaft, bryter ned de stora stärkelsemolekylerna så att de blir små enkla socker som kan tas upp tarmen.
Även duplikation av en gen kan ses som en mutation, och om bäraren har en fördel av att bilda mer av dublettens protein kommer den nya genvarianten spridas i populationen. Alla kommer inte ha samma antal dubletter av amylasgenen, och man kan jämföra olika grupper i världen och se hur många dubletter (copy number variations) av genen olika befolkningar har. Kan ni gissa hur det ser ut?
Medianvärdet för antal AMY1-kopior är runt 4 för ursprungsfolk som äter lite kolhydrater. De som undersöktes kom från BiAka (nomadiska jägare i Centralafrikanska Republiken), Mbuti (jägare-samlare i Kongo), Datooga (herdefolk i Tanzania) och Yakut (som levt på fiske, jakt och renskötsel i Sibirien).
För folk som levt på mycket kolhydrater är medianvärdet för AMY1-kopior 6. Det är så både för européer och japaner, men också för Hadza som inte bara levt på jakt utan också på vilda växter med kolhydratrika rotknölar. En av de undersökta japanerna hade 14 kopior av amylasgenen, säkert en fördel i en kultur med ris som basföda.
Så vissa av oss är mer anpassade till en diet med stärkelse än andra. Men intressant nog har alltså även de folk som traditionellt lever på kost med mycket lite kolhydrater i regel fler än en kopia av amylasgenen vars funktion det är att bryta ned stärkelse; varför är det så? En för mig rimlig tolkning är att om de inte har nytta av en högre amylasaktivitet nu så borde deras anfäder haft det i forntiden.
Jämfört med vår närmaste släkting schimpansen har människan ungefär 700 % högre amylasaktivitet i saliven. Det är en rimlig hypotes att Lucy och andra förmödrar och anfäder åtminstone när det var brist på annat grävde upp vilda ätliga rötter, liksom Hadza gör idag. Om inte stärkelse varit en viktig del av ”stenåldersdieten” är det svårt att förklara varför alla jordens människor är så mycket bättre anpassade till att bryta ned stärkelse än vad schimpans och bonobo är.
Nya data talar för att även stenålderns människor åt kolhydratrika vilda växter, och kanske till och med malde mjöl. Vår sorts apa tycks onekligen byggd för att äta stärkelse. Men kanske inte i de mängder och den form vi stoppar i oss idag?