Barn som har stor skolfrånvaro på grund av (uppgivna) sjukdomssymtom brukar ofta förr eller senare hamna hos mig i min roll som skolläkare. Om inte anamnes, undersökning och lite enkla prover påvisar någon somatisk sjukdom av betydelse tycker jag man kan betrakta skolfrånvaron som sannolik skolvägran, och utreda vidare utifrån den hypotesen.
Att lägga resurser på djupare somatisk utredning utan riktade misstankar brukar vara förgäves. Min erfarenhet är att barn med nyupptäckt allvarlig somatisk sjukdom inte haft så mycket skolfrånvaro. De skolbarn vi träffat genom åren med obehandlad astma, epilepsi, artriter, inflammatorisk tarmsjukdom, svår blodbrist, neuroborrelios, kardiomyopati, hypotyreos eller celiaki har gått till skolan trots att de inte mått bra.
Vad som döljer sig bakom skolvägran varierar förstås. Mobbing kan vara underrapporterat, och familjeproblem svårt att veta något om. Ångest, fobier, depression, inlärningsproblem, koncentrationsstörning och autistiska svårigheter brukar jag och psykologen fiska efter.
En grupp som hos oss tycks öka sista åren är barn som anger illamående som orsak till att de inte kan gå till skolan och visar sig ha kräkfobi. Om emetofobin verkligen har ökat i denna tid av allmän kräksjukeskräck vet jag inte, det kanske bara är slumpen eller en "trattkantarelleffekt"?