Borrelia är på väg att bli den nya elöverkänsligheten. En viktig skillnad är att medan elallergi inte går att reproducera vid blindprovokation så finns förstås borrelia på riktigt. Borrelia är en infektion där diagnostiken kan vara svår, antikropparna utvecklas så sent att serologi är ett trubbigt diagnosverktyg, och symtomen kan vara svårtolkade och missuppfattas som tecken på helt andra saker. Jag vet av egen erfarenhet att diagnosen kan vara lurig.
En patient med typiskt erytema migrans, facialispares eller serös meningit får lättare rätt diagnos, men är symtomen ospecifika med trötthet och huvudvärk eller bara radikulitsmärtor kan diagnosen ofta fördröjas eller i värsta fall helt missas. När väl rätt diagnos är ställd brukar det inte vara några problem att ta kål på spiroketerna med lämpligt antibiotikum i ett par veckor, men har neurologiska symtom stått länge kan det ta tid innan de går tillbaka. I värsta fall kan man förstås få vävnadsskador som aldrig helt blir återställda, som en kvarstående facialissvaghet till exempel.
Att jag ändå liknar borrelia vid elallergi är för att det finns ett antal patienter som felaktigt tror att deras symtom beror på extremt svårbehandlad borreliainfektion som kräver mycket långvarig behandling med flera antibiotika samtidigt. Precis som med elallergi finns det ett fåtal läkare som tror på detta och är självutnämnda "experter". I Sverige finns vad jag vet ingen läkare som står fram och propagerar för dessa oansvariga antibiotikakurer, men i Oslo driver Rolf Luneng kliniken Norsk Borreliose Senter, och i Tyskland och USA finns det flera liknande privatkliniker.
Inom seriös infektionsmedicin är detta inte en fråga där kunskapsläget upplevs oklart, men stridbara aktivister från patientorganisationer har ibland lyckats påverka journalister och politiker så att allmänheten kan få intrycket av att läkarkåren saknar kunskaper om borrelia, att rutindiagnostiken är värdelös och att man lämnar svårt sjuka infektionspatienter i sticket. Så är det förstås inte, även om det är mycket vi inte vet och bättre tester måste utvecklas. Allt talar för att de som inte blir bra på den vanliga rekommenderade antibiotikabehandlingen har antingen kvarvarande restsymtom trots att bakterierna har dött, eller så var diagnosen fel från början. Mer antibiotika är inte lösningen.
Jag kan inte förklara varför en del patienter går in i en kognitiv återvändsgränd och fixerar sig vid att de har en viss sjukdom, trots att mer objektiva bedömningar starkt talar däremot. Men med internet bjuds en ny möjlighet att skapa sektliknande nätverk där sådana patienter kan stötta varandra att hålla fast vid favoritdiagnosen, vare sig det är borrelia eller elöverkänslighet.
En norsk kollega noterade nyligen att «Kronisk borreliose» smitter ikke med flått [fästingar], den smitter med Internett. Det verkar mest vara tillfälligheter som avgör om lidande somatiserande patienter med nästan identiska symtom uppfattar sig som amalgamsjuka, elallergiska, multipelt kemiskt överkänsliga eller drabbade av hypotyreos typ 2, trötta binjurar, kroniskt trötthetssyndrom eller kronisk borrelia.
Internet är ett stort hav där vem som helst kan tråla med Google och nästan alltid hitta något som stöder ens förutfattade mening. Men information blir inte automatiskt till kunskap, och desinformation kan vara svår att skilja från verklighet. Sålunda finns det en hel del vetenskapliga (eller vetenskapsliknande) artiklar som de som tror de har "kronisk borrelia" tycker de kan stödja sig mot. Det är i regel inte särskilt välgjorda studier och de är i regel inte publicerade i de mer etablerade medicinska tidskrifterna.
En av de mer kända amerikanska läkare som publicerat artiklar om chronic Lyme disease är Raphael B Stricker. Det är signifikativt att han nu gått på en hudsjukdom som är helt påhittad, Morgellons, och försöker koppla samman den med borrelia. De som satt sig in i frågan är tämligen överens om att de flesta patienter som säger sig ha Morgellons snarare har parasitofobi och skadorna i huden har man tillfogat sig själv.
Efter min förra blogg om Sveriges Radios desinformation om borrelia blev det en flod av kommentarer där antalet närmar sig 200. Flera pseudoborrelios-aktivister menade att mikroskopi av blod är en tillförlitlig metod att ställa diagnosen "kronisk borrelia" (i detta sammanhang betydande "långvarig symtomgivande borreliainfektion som inte läker ut trots officiellt rekommenderad antibiotikabehandling").
En av dessa har köpt sig ett eget faskontrast-mikroskop och letat i blod efter något som liknar borrelia-spiroketer. Förvånande nog har man fått en norsk professor i molekylärbiologi att haka på, och nu har Morten Laane publicerat en artikel i en liten (men ändå PubMed-indexerad) tidskrift. Artikelns titel är A simple method for the detection of live Borrelia spirochaetes in human blood using classical microscopy techniques.
För att få syn på det man påstår är borrelia som gömmer sig inne i de röda blodkropparna måste man först misshandla blodutstryken på olika sätt. "The technique aims to get spirochaetes in the RBCs (red blood cells) to appear visible after 24-48 hours storage at room temperature. A combination of simulated anoxic conditions and physical forces are used. Slight evaporation of water in the moisture chamber, results in a flattened preparation with expanded (swelled) erythrocytes, sometimes also bacteria. ... Sodium citrate is added, which for unknown reasons seems to further stimulate replication of Borrelia."
Artikelns bilder av olika filament och granula bedömer den svenske molekylärbiologiske borreliaforskare som jag konsulterat vara olika artefakter, inte alls bakterier. Och Morten Laane och hans medförfattare har inte ens försökt visa att det verkligen rör sig om borrelia genom att göra sig besväret att immunfärga preparaten med fluorescerande antikroppar mot borrelia.
Däremot är professor Laane pigg på att spekulera vidare. "Lyme disease often persists in spite of repeated medical treatments, and perhaps the most favorable infection sites never become free of bacteria. We think that once infected, the bacterium may easily be established as a kind of life-time "symbiont" in the human body. Depending on the quality of the immune system, several outbreaks of this chronic infection might develop from time to time during a patient's life-span."
"The many difficulties in diagnosing Borrelia structures in human RBC-samples raise some rather gloomy perspectives for the much used medical practice of blood transfusion. ... If this spirochaete might be transferred during blood transfusions, the potential blood relations between mother and child (prenatally) should also be examined."
Varken svenska eller norska borreliaexperter tror ett dugg på dessa pseudospiroketer. Men i värsta fall kan det lura journalister, politiker, patienter och allmänheten.