Tjänstemän bereder förslag och politiker fattar beslut om organisation och resurstilldelning, men en fungerande vård kan inte kommenderas fram. Nyckelpersonal är inte längre livslångt lojala till samma arbetsplats utan röstar allt oftare med fötterna, och det är ett mer mödosamt arbete att bygga upp en produktiv verksamhet än att riva ned.
Jag är just nu åskådare till något jag tror kommer att sluta med en förskräckelse; beslutet att skapa en "sammanhållen barnmedicinsk verksamhet i Södra Älvsborg". I Västsverige har den öppna specialiserade barnsjukvården till stor del organiserats som barnmottagningar i primärvårdens regi. Men nu skall barnmottagningarna i Skene, Ulricehamn, Alingsås, Lerum och barnmottagningen Viskan i centrala Borås föras över från primärvården till Södra Älvsborgs Sjukhus.
Hälso- och sjukvårdsnämndens utgångspunkter för denna organisationsförändring sammanfattar Hälso- och sjukvårdschefen Susanne Tedsjö med "följande ledord: helhetsperspektiv, samverkan, tillgänglighet och närhet, kontinuitet, samlad kompetens, läkarförsörjning". I själva verket är det sista ordet det viktigaste: läkarförsörjning.
Barnkliniken vid Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås har i flera år befunnit sig i en nedgående spiral, där inte jag har kunskap nog om hur det började, än mindre idéer hur man kan få skutan på rätt köl. Men det verkar klart att kliniken efterhand fått en sådan brist på vana specialister att de få som är kvar drar ett lass som efter hand blir för tungt, och när ytterligare en erfaren läkare slutar blir det ännu tyngre för dem som är kvar. Man har haft stora svårigheter med sin nyrekrytering.
I detta läge är del klart att sjukhuset sneglar på barnläkarna i primärvården och vill dra in dem till kliniken igen, men dessa kollegor som lämnat slutenvården för en tjänst i öppenvården har inte velat komma tillbaka, även om de på frivillig basis hjälpt till en del med mottagning och jourer på kliniken. Om barnläkarna i öppen vård skall tjänstgöra ännu mer inne på sjukhuset blir det inte kvar någon vettig verksamhet vid barnmottagningarna i primärvården, så även om de ser de problemen på barnkliniken har primärvårdens barnläkare redan sträckt sig så långt de kunnat.
Jag och många andra menar att det är därför som organisationskartan skall ritas om: för att kunna kommendera öppenvårdens barnläkare in till kliniken. Sett från generalstabens utsiktspunkt är det en enkel lösning, men jag tror inte att fotsoldaterna lydigt tänker efterfölja order de inte är eniga i. Jag är rätt säker på att många av öppenvårdens barnläkare kommer att säga upp sig och söka andra arbeten, de torde vara välkomna på många vårdcentraler och på de barnmottagningar i Göteborg och Bohuslän som är kvar i primärvården.
Min dystra prognos är att vi om ett år inte har fått en bättre bemannad barnklinik i Borås, men däremot flera barnmottagningar med vakanta läkartjänster och därmed minskad vårdproduktion. Har man inte personalen med sig blir det politiska avgörande som såg bra ut på papperet en flopp, precis som det tidigare beslutet att föra över de neuropsykiatriska teamen från barnmottagningarna i Stenungsund och Kungälv till BUP.