På midsommar, då vi svennar dansade runt en hednisk fallos medan våra skandinaviska grannfolk firade Johannes Döparens födelse, publicerade fem tongivande kvinnliga präster, varav två biskopar, en debattartikel i DN: Vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda.
I avsikt att stå upp för tolerans mot andra religiösa grupper offrar dessa kristna företrädare utan att blinka det enskilda barnets rätt till sin kropp, rätten att själv välja om man i sitt kött vill markera en religiös tillhörighet eller ej. Risker vid omskärelse, barnets rätt att bestämma, sådant väger jämfört med gruppens rättigheter lätt för debattartikelns författare.
Artikeln i DN slutar med påståendet att den kristna människosynen kräver att man "står upp för människors rätt att höra till. Inte bara för att de är religiösa utan för att de är människor. Inte bara för att det handlar om religionsfrihet utan för att det också handlar om människosyn. Om rätten att vara annorlunda. Om rätten att vara en hel [min markering] människa."
Just slutklämmen blir oavsiktligt komisk. Bara en kroppsligt hel pojke med sin förhud i behåll kan i myndig ålder själv bestämma om han av religiösa, sexualhygieniska eller estetiska skäl vill ta bort förhuden. Det är ingen som vill förbjuda omskärelse, vi vill bara skjuta upp beslutet så att barnets kropp och individuella religionsfrihet bevaras.
Debatten rasar inte bara i Sverige. I Norge, där ett spädbarn nyss dött efter omskärelse av läkare, har Senterpartiet (som sitter i regeringen) kommit med förslaget att omskärelse utan medicinsk indikation skall ha 18-årsgräns. Nästan samtidigt med artikeln i DN publicerade Dagbladet en artikel av professorn i religionsvetenskap i Bergen som stödjer Senterpartiets syn.
Bland annat noterar Dag Øistein Endsjø det ojämlika i att även den i Indonesien godkända formen för kvinnlig "omskärelse" (att skrapa på klitoris förhud utan att skada klitoris) är förbjuden i Norge trots att det är ett betydligt mindre och ofarligare ingrepp än att skära bort förhuden på en pojke.
Lämna barnens kön ifred. Så menar professor Endsjø, så menar jag och så menar den tyska domare i Köln som häromdagen avkunnat en dom som möjligen blir vägledande. En 4 år gammal pojke drabbades av blödningskomplikation efter omskärelse av läkare. I första instans friades läkaren med argumentet att det fanns ett samtycke från föräldrarna till den kroppsskada han åsamkat (blödningen ansågs vara en förväntad risk vid ingreppet).
Åklagaren förde målet vidare till den regionala domstolen som även den friar läkaren då han handlat i god tro, men i domslutet hävdas just de principer som jag hade önskat att svenska kyrkan kunde stå upp för: att barnets rätt till sin kropp står över föräldrarnas rätt att bestämma, och eftersom gossens kropp oåterkalleligen förändras av omskärelse går detta emot barnets intresse av att senare kunna fatta eget beslut om religionstillhörighet.