Ibland förundras jag över hur domstolarna tolkar våra lagar. Men den dom som avkunnats av förvaltningsrätten i Uppsala när det gäller ett pressmeddelande från läkemedelsbolaget Boehringer Ingelheim väcker mer ilska än förundrar.
Från början är det Läkemedelsverket som tvingat bolaget att dra tillbaka sitt pressmeddelande eftersom Läkemedelsverket i princip anser att all kommunikation kring läkemedel som sker emot någon annan än personer med förskrivningsrätt ska godkännas av dem. Som publicist anser jag att den tolkningen av vår lagstiftning är felaktig och en fara för demokratin.
I svensk lag finns det en tydlig skillnad mellan det som faller under tryckfrihetsförordningen och det som faller under olika lagar kring marknadsföring. Lagstiftarens intention är tydlig, det ska finnas full åsikts- och tryckfrihet i Sverige, samtidigt ska företag som marknadsför produkter inte kunna gömma sig bakom dessa friheter för att på ett felaktigt sätt försöka sälja sina produkter eller tjänster. Men eftersom yttrande- och tryckfriheten är viktigare än att reglera hur marknadsföring ska ske så ska yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen ha företräde om olika lagar står emot varandra.
Att Läkemedelsverket gör en tolkning av svensk lagstiftning som är helt horribel försöker domstolen i Uppsala undvika att ta ställning till och det gör domen till ett intellektuellt haveri. Istället för att försöka bena upp frågeställningarna går domstolen i fällan att köpa Läkemedelsverkets grundposition nämligen att all kommunikation från läkemedelsbolag som inte är riktad direkt till förskrivare omfattas av Läkemedelsverkets tillsyn. Det är en felsyn.
Läkemedelsbolag har också rätt att utnyttja vår yttrande och tryckfrihet. Alltså ska information till politiker, journalister eller andra som uppenbart inte handlar om att direkt försöka öka försäljningen av ett läkemedel inte betraktas som marknadsföring och därför falla utanför Läkemedelsverket tillsyn.
Förvaltningsrätten konstaterar att det aktuella pressmeddelandet inte kan anses vara avsett för spridning till andra än journalister ändå anser man att det var marknadsföring eftersom journalister tillhör allmänheten och inte är förskrivare. Det går knappast att tolka domstolens dom på annat sätt än att läkemedelsbolaget försökt påverka journalister att skriva positivt om preparatet och därför är det marknadsföring.
Det är naturligtvis möjligt att Boehringer Ingelheim påverkar någon journalist med sitt pressmeddelande. Det retade säkert också upp någon kritisk journalist. Poängen är att det inte är bolaget som avgör vad som sedan kommer att publiceras det gör redaktionen och den ansvariga utgivaren, därför faller pressmeddelandet inom tryck- och yttrandefrihetslagstiftning och inte marknadslagstiftningen.