Det minskade intresset för rikssjukvården är en utmärkt illustration för dilemmat i svensk sjukvård. Det handlar om ett ökat statligt styrande för att få en så bra och likvärdig sjukvård som möjligt, kontra regionalt självbestämmande. Hos många inom svensk sjukvård finns det en dröm om att ett statligt övertagande av sjukvården skulle leda till bättre ekonomi och bättre och likvärdigare sjukvård. Tyvärr visar andra länders olika sätt att organisera sjukvården att det inte är så enkelt. Statligt styrd sjukvård tenderar definitivt att bli dyrare, men inte alltid bättre.
Det som kritiker av kvaliteten i svensk sjukvård ofta får höra som motargument är att vi får extremt hög kvalitet i förhållande till kostnaderna. Det gäller framför allt när man jämför dödligheten inom olika diagnoser. Jag tycker inte att det är ett argument för att inte förbättra svensk sjukvård ännu mer.
Därför blir jag oroad över att landstingen numer anser att det bara är ytterligare elva behandlingar som är tänkbara områden för rikssjukvård medan det var 23 behandlingar 2009. Skälet till att vi ska ha en rikssjukvård är ju att vissa behandlingar är för specialiserade för att det ur kvalitets- och ekonomisk synpunkt är försvarbart ha dem på för många ställen. Dessa behandlingar har knappast halverats på tre år. I stället har sannolikt landstingen med erfarenhet från de områden som hittills har blivit rikssjukvård bestämt sig för det inte behövs lika mycket rikssjukvård. Tanken är att landstingen själva ska föreslå lämpliga områden och de kan samtidigt ansöka om att få ta hand om rikssjukvården.
Det har visat sig vara tidsödande och krångligt att bestämma om ett område ska bli rikssjukvård. Dessutom gör Rikssjukvårdsnämnden inte alls samma bedömning som den som trodde att det var självklart att rikssjukvården skulle hamna hos just dem. Många har blivit besvikna och upprörda över besluten och slutsatsen verkar då bli att det är bättre att göra färre områden till rikssjukvård.
Nu hotar Lars-Erik Holm och Socialstyrelsen med centrala beslut om inte landstingen själva kan ta beslut som gör den högspecialiserade sjukvården bättre och effektivare. Men frågan är vilken tyngd de hoten har. Det finns en uppenbar risk för att pragmatiska politiska beslut segrar över bästa möjliga sjukvård för patienten. Det är fel.