Regnen och stormarna har kommit till Bangladesh. Luften är het och fuktig och de spektakulära åskvädren är efterlängtade för sin förmåga att rensa luften. Men de har sitt pris, efter varje oväder kommer rapporter om bybor som fått ström genom kroppen i samband med något blixtnedslag.
De senaste månaderna har varit intensiva, jag har jobbat mycket och kan inte förstå att flera månader gått så fort. Min hemresa närmar sig och det är inte utan sorg i bröstet jag planerar för att lämnar detta vänliga land, mina skickliga kollegor och de fridfulla stigarna över risfälten. Jag har för sista gången på bangladeshiskt vis delat en måltid, jag kommer sannolikt aldrig igen jogga genom små byar i sällskap av barn som ropar mitt namn. Och väl åter på jobbet i Stockholm kommer kala azar patienterna att lysa med sin frånvaro.
Tiden här kommer förstås alltid att finnas med mig, det har varit obeskrivligt berikande och jag hoppas innerligt att jag kommer iväg snart igen...