En välvillig tolkning skulle kunna vara att de missförstått sitt uppdrag, en mer allvarlig skulle vara att de genom att förhindra information och debatt om läkemedel vill minska hastigheten i statens ökande kostnader för läkemedel.

Läkemedelsverket försöker just nu stoppa läkemedelsföretagens möjlighet att informera media om sina produkter. För andra gången på kort tid har Läkemedelsverket krävt att ett läkemedelsföretag ska dra tillbaka ett pressmeddelande om ett läkemedel, annars hotar ett vite på 750 000 kronor. 

Första gången Läkemedelsverket krävde detta drog företaget Eli Lilly snällt tillbaka sitt pressmeddelande. Andra gången har bolaget Boehringer Ingelheim med stöd av Lif, läkemedelsindustrins bransch­organisation, bestämt sig för att ta strid mot Läkemedelsverket. Ärendet ligger nu för avgörande vid förvaltningsrätten i Uppsala.

Läkemedelsverkets argumentation är skrämmande i sin nonchalans inför våra grundlagar.

Myndighetens utgångspunkt att marknadsföring av receptbelagda läkemedel är förbjuden är korrekt, men när Läkemedelsverket ger sig på att definiera marknadsföring undrar jag på vems uppdrag verket agerar. Utgångspunkten för rättstillämpningen på detta område har varit att om det är tveksamt om någonting är att betrakta som marknadsföring av en vara eller tjänst eller om det är något som faller under tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen ska det tolkas som om det faller under de grundlagsskyddade rättigheterna.

Läkemedelsverket hävdar att eftersom information till en journalist kan resultera i en text eller ett inslag som innehåller något annat än den i förväg godkända texten av Läkemedelsverket bör det betraktas som marknadsföring att informera journalister.

Jag utgår ifrån att förvaltningsrätten i Uppsala kommer att upphäva Läkemedelsverkets beslut om att läkemedelsbolag inte får lämna information till journalister, men jag skulle vilja gå ett steg längre och ifrågasätta om dagens inskränkningar kring marknadsföring av receptbelagda läkemedel är motiverad.

Det går definitivt att hävda att marknadsföring av vissa typer av läkemedel direkt mot utsatta patientgrupper kan vara både oetiskt och inhumant, men samtidigt är det viktigt att vi får en demokratisk debatt kring vad sjukvårdens pengar ska användas till och den debatten blir ofullständig om man inte kan diskutera verkliga läkemedel.

När nu Läkemedelsverket i princip vill omöjliggöra en offentlig debatt om läkemedel utanför stängda rum inom sjukvården samtidigt som sjukvården i all tysthet ibland plötsligt av ekonomiska skäl stoppar förskrivningen av dyra läkemedel blir resultatet att medborgarna och skattebetalarna förhindras att få den sjukvård de borde ha rätt till – utan att de vet om det.

Ett exempel från i höst tydliggör det problematiska i att läkemedelsföretagen inte får berätta om sina produkter för medborgarna. Skånes universitetssjukhus beslutade för några månader sedan att frångå de nationella riktlinjerna för behandling av en rad sjukdomar när sjukhusets läkemedelsbudget överskreds. Läkarna förbjöds helt enkelt att skriva ut flera av de så kallade TNF-hämmarna. Patienter som drabbas får därmed en betydligt sämre behandling än de som var patienter i våras.

Naturligtvis är det inte så att läkaren i sitt möte med patienten säger att han eller hon hade lite otur som blev sjuk nu i höst. Hade han eller hon i stället blivit det i våras hade vården kunnat förkorta rehabiliteringstiden med tre månader, men nu får patienten stå ut med extra lidande och sjukskrivning eftersom budgeten är överskriden.

En patient som kände till de bra, men dyra, läkemedlen hade kunnat kräva sin rätt, alternativt söka upp en annan läkare. För att ha den kunskapen krävs det att det finns information om behandlingsmetoder och läkemedel som alla medborgare kan ta del av. Det är därför tveksamt om syftet med förbudet av marknadsföring av recept­belagda läkemedel verkligen gynnar patienterna. Läke­medelsverkets absurda tolkning av lagstiftningen gör det dessutom till och med omöjligt att föra en offentlig debatt om de läkemedel som staten satsar miljarder på. Det är inte acceptabelt.