Naturligtvis finns det invändningar, men jag gissar att ni skulle bli förvånade över hur mycket tid och kraft vi lägger på att verkligen försöka ta reda på vilka personer som har störst makt över svensk sjukvård. Varje plats på listan är en sammanvägning av formell makt och det inflytande som personen har genom sin egen personlighet och kontaktnät.

I år kan vi konstatera att makten finns i samarbetet socialdepartementet/Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Ända sedan Göran Hägglund (KD) tillträdde som socialminister är det uppenbart att det skett en maktförskjutning från myndigheter och enskilda landsting till departementet och SKL. Tidigare har staten identifierat ett problem, bestämt sig för att satsa pengar för att åtgärda problemet, i bästa fall öronmärkt pengar och sedan skickat dem till landstingen. Landstingen skulle se till att statens extra pengar verkligen fick den effekt som staten avsåg. Detta skedde dock sällan i praktiken, de öronmärkta pengarna gick till det de var avsedda för, men landstingen minskade sin egen satsning på de områdena.

Hägglund själv brände sig rejält på den stora psykiatrisatsningen. Tanken var att staten skulle satsa knappt 4 miljarder kronor per år och landstingen lika mycket på psykiatrin. I verkligheten har psykiatri­satsningen i praktiken helt ute­blivit. Satsningens första år lyckades faktiskt psykiatrin hålla jämna steg med primärvård och somatisk vård, men sedan dess har psykiatrin tragiskt nog halkat efter ännu mer.

Sedan dess har Göran Hägglund sett till att först göra upp med SKL om någon form av motprestation innan staten satsar, kömiljarden är ett exempel. Den här nyordningen har kritiserats av framförallt de landsting som styrs av andra än alliansen, men även Hägglunds egen myndighets­utredare Stefan Carlsson är kritisk.

Även om den nya maktaxeln innebär att landstingens självständighet får sig en törn är det bättre än tidigare. Det är självklart att staten ska se till att de satsningar man gör verkligen får effekt. Jag anser att det bedrövliga resultatet av psykiatrisatsningen verkligen motiverade en förändring. Men staten får akta sig så det inte slutar med att man till slut fråntagit landstingen deras självständighet.