Samhället borde garantera vår sjukvård eller tala klarspråk

Så fort försäkringsbolag eller någon annan försöker ta upp till diskussion att det borde vara tydligt vilken sjukvård man har rätt till som medborgare och vilken sjukvård som den enskilda måste avstå ifrån eller betala själv så slår politikerna ifrån sig. Försäkringsbolagen åthutas och förlöjligas för att de försöker tjäna pengar på att sälja försäkringar i ett system som politikerna anser är så jämlikt att det inte borde finnas någon marknad för privata sjukvårdsförsäkringar. Bolagens försäkringar är i stort sett bondfångeri där man försäkrar människor mot något som samhället redan har ordnat.

Det är märkligt hur överens de politiska företrädarna är från höger till vänster i den här frågan. Så fort någon antyder att det vore bra att veta hur samhällets åtagande ser ut inom sjukvården så svarar de alla, gärna med darr på stämman, att plånboken aldrig ska få bestämma vilken sjukvård man ska få i Sverige. Att verkligheten ofta ligger långt ifrån politikernas idealbild verkar inte störa dem.

I förra veckan kom nyheten att Region Skåne slagit till alla bromsar vad det gäller TNF-hämmare. Fram till i somras följde man de nationella riktlinjerna för när patienter ska få TNF-hämmare. Då upptäcktes att kostnaderna för de här läkemedlen var på väg att dra över budgeten rejält. Resultatet blev tydliga direktiv till verksamheterna, budgeten skulle hållas. Resultatet är nu att personer som lider av psoriasis eller inflammatorisk tarmsjukdom eller är reumatiker inte längre får behandling enligt de nationella riktlinjerna och i praktiken kommer de att få en betydaligt sämre livskvalitet. De hänvisas nu till äldre och billigare behandlingar som är klart sämre. Det är inte så att man är speciellt snål i Skåne. Det finns många andra landsting som inte följer de nationella riktlinjerna.

För den som inte får den medicin som den mår bäst av återstår två alternativ, anpassa sig och lida eller betala ur egen ficka. Att betala själv är extremt dyrt och något som bara de riktigt förmögna har råd med. Men de kan då köpa sig en betydligt bättre sjukvård än den som samhället erbjuder.

Jag tycker att samhället borde garantera att medborgarna får den sjukvård som de nationella riktlinjerna föreskriver. Om inte – då borde det vara en självklarhet att samhället talade om det, så att med­borgarna kan försäkra sig.