Redan 2003 när behandlingen med trombolys vid stroke infördes visste man att ju snabbare trombolys sätts in, desto större chans att patienten överlever och desto mindre risk för allvarliga funktionshinder. Varje minut som går innan trombolys sätts in förkortar patientens liv med i snitt tre veckor. Det innebär att en patient kan förkorta sitt liv med tre år om han eller hon hamnar på ett sjukhus som är långsamt jämfört med ett snabbt sjukhus.

Att det går att korta tiden från det att patienten anländer till sjukhuset till dess att trombolys sätts in visar exemplen från bland annat Umeå, Göteborg och Karlstad. På Norrlands universitetssjukhus i Umeå har man kommit allra längst av de tillfrågade sjukhusen och är nere i 28 minuter i snitt från det att patienten anländer tills han eller hon får trombolys. Att man nått så långt beror på ett målmedvetet arbete. Att halvera tiden som de hade och komma ner till 30 minuter. De lyckades nå sin utopi.

Det är skrämmande att inte fler sjukhus på allvar gör något för att förkorta tiden tills patienterna får trombolys. 66 minuter var median­tiden i landet 2010. Eftersom det finns små och stora sjukhus både bland dem som ligger i toppen och botten av jämförelsen visar det att det inte är storleken det beror på om man lyckas eller inte. Det är frågan om hur man prioriterar och vad man anser är viktigt.

Den kartläggning som vi har gjort i dagens nummer har vi fått göra själva eftersom Sits-registret, som omfattar de flesta av det 50-tal sjukhus som ger trombolys, inte lämnar ut siffror på sjukhusnivå.
Till hösten kommer kvalitetsregistret Riks-Stroke för första gången offentliggöra siffror som visar hur sjukhusen ligger till. Det är inte en dag för tidigt för svensk sjukvård.

Jag hoppas att vår granskning leder till att fler sjukhus verkligen tar tag i hur de ska förkorta tiden till trombolys, men också att fler skillnader mellan sjukhusen öppet redovisas. Det har visat sig tidigare och jag är helt säker på att det skulle visa sig igen: Med öppna jämförelser blir det väldigt tydligt om man inte lyckas lika bra som sina kollegor och det brukar vara det bästa sättet att få saker och ting att hända inom sjukvården.

Mikael Nestius
chefredaktör