Eva Nilsson Bågenholm skriver i sin debattartikel Vi fokuserar på läkemedel och äldre (se länk till höger) apropå bristerna i läkemedelsförskrivningen: ”Frågan om vinst och bonusar i vården är inte relevant i äldresatsningen”. Hon har missat poängen i min artikel Ekonomiska styrmedel är ingen bra lösning; att de krafter som orsakat bland annat Caremaskandalen nu ska in i läkemedelsförskrivningen. Det ekonomiska incitamentet kan göra lika stor skada i offentligt vård. Hon citerar själv professor Anders Anell som varnat för att fel enheter belönas och att angelägna mål, som inte belönas, trängs undan, men att ändå målrelaterad ersättning kan försvaras då annars en ekonomisk satsning smetas ut på alla.

Men det förutsätter att målen är tydliga och representativa för det man vill påverka! Det är högst tveksamt vad gäller aktuella nyckeltal. Det är inte oviktigt med kollisioner mellan läkemedel, att vissa mediciner kan ge förvirring hos äldre eller att dementa sannolikt får för mycket psykosmedel. Men Socialstyrelsens indikatorer speglar långt ifrån hela problematiken i förskrivningen till multisjuka! Indikatorerna är inte evidensbaserade i klinisk praxis. Man har inte visat att om man håller sig till dem förbättras den totala läkemedelsförskrivningen i ett sjukvårdsområde eller landsting. Än mindre är Bågenholms urval av indikatorer evidensbaserade.

Därför bäddar Socialdepartementets incitamentsplaner, för vilka Eva Nilsson Bågenholm är ombud, för kreativ bokföring och undanträngningseffekter. Det står skrivet i stjärnorna om alla miljonerna gör det bättre för de multisjuka. Det är avslöjande att Eva Nilsson Bågenholm inte kommenterar insikten hos Läkarförbundet, framväxt efter det att hon slutade som ordförande, att kvalitetsregister kopplade till ekonomiska incitament inte bör användas och att till och med den store registerentusiasten Måns Rosén i sin utredning ”Guldgruvan” uttryckligen varnade för kopplingen register – ekonomiskt utfall. Ändå tvingar departementet på primärvården det ena outvecklade och missvisande kvalitetsregistret efter det andra, senast om demens, och upproret jäser i allmänläkarled. Äldreförskrivningen är bara början. Snart har vi total politisk-administrativ styrning av läkares medicinska arbete utifrån olika läkemedelsregister.

Det finns inga lättköpta segrar på läkemedelsområdet. Det bästa Eva Nilsson Bågenholm kunde göra är att på departementet tala om att adekvat läkemedelsförskrivning till äldre kräver adekvat allmänläkarbemanning, kontinuitet och ett stopp för hyrläkareländet. För det finns ingen annan läkargrupp än allmänmedicinarna som kan ta ett helhetsansvar för de multisjuka. Förhoppningsvis har Eva Nilsson Bågenholm inte glömt Läkarförbundets krav på 1 allmänläkare på 1500. Om hon nu tjänar andra intressen, de politiska, kan hon påminna om att riksdagen bestämt detta mål för över tio år sedan. Här kanske riktade incitament till landstingen kunde göra nytta. Ekonomiskt utfall om man följer centrala riksdagsbeslut.

Som läkare och tidigare ordförande i Läkarförbundet borde Eva Nilsson Bågenholm på departementet bringa insikt om de katastrofala följderna av EU-tvånget – att tillåta outbildade läkare att vara specialister i allmänmedicin med rätt att tjänstgöra i svensk primärvård. Inte minst på läkemedelsområdet skulle en framtida kompetenssänkning omöjliggöra en adekvat förskrivning till äldre. Det krävs en hög och bred kompetens för att ha råg i ryggen att sätta ut alla läkemedel som patienten fått till följd av vårdens subspecialisering och inriktning på maximal läkemedelsförskrivning enligt kvalitetsregister, med och utan ekonomiska incitament, där sjukdomen och inte hela människan står i fokus.