Läkare Heidi Stensmyren med flera skriver i Dagens Medicin om hur patientdatalagen skapar osäkerhet och i förlängningen riskerar att leda till sämre vård – i all synnerhet när patienter i ökad utsträckning väljer att spärra sina journaluppgifter.

Läkarna har upptäckt  att personlig integritet med nödvändighet är en avvägning där individens upplevda kostnader ställs emot systemkostnader. Eftersom det är omöjligt att bestämma ett balansläge som på något objektivt sätt kan anses optimalt, måste frågan lösas politiskt. Lagstiftaren har med patientdatalagen lagt betydande vikt vid den personliga integriteten, och nu börjar de relaterade kostnaderna alltså att bli kännbara. Den frustration läkarna ger röst åt delar de därför utan tvekan med många andra inom vården.

Ett krux är vad som kan anses vara ”nödvändiga journaluppgifter”. Den komplexa medicinska verklighet som författarna refererar till gör ju att en behandlande läkare måste ha tillgång till snart sagt all medicinsk information för att kunna avgöra vilka delar som faktiskt är nödvändiga. Kopplat till ett antagande om tyst med-givande och vidgad tolkning av aktiv vårdkontakt torde väl detta de facto innebära ett normalläge där alla läkare med någon patientkontakt alls får tillgång till all medicinsk journalinformation, det vill säga precis det som lagstiftaren så uppenbart velat undvika.

Debattörernas avslutande tanke att öka sekretessen genom att tillämpa olika behörigheter för olika yrkeskategorier och på så vis begränsa informationstillgängligheten förvånar något eftersom den förutsätter att de ”multiprofessionella nätverk av vårdgivare som tillsammans utreder och behandlar en patients sjukdom” inte kommer att bekymras av sådana nya brandväggar. Gissningsvis finns det till exempel sjuksköterskor som inte riktigt håller med om denna analys.

Patientdatalagen har varit mycket positiv genom att den tvingat hälso- och sjukvården att se över rutiner som av hävd aldrig utmanats.
Informationssäkerheten i vården har på många ställen varit sorgligt eftersatt. Den upprustning som följt införandet av patientdata-lagen, och som pågår, är välkommen och nödvändig. Medvetenheten om dessa frågor har dramatiskt ökat i och med lagens tillkomst.
I Skåne manifesteras detta till exempel genom att det nu finns en politisk beredning som ska arbeta med just integritetsfrågorna samtidigt som IT-systemen ska stärka omhändertagandet av patienter.

Samtidigt rör debattörerna vid ett centralt problem. Lagen sjösattes med sådan brådska att det aldrig fanns minsta möjlighet för vården att hinna få fram tekniska och organisatoriska lösningar som mötte de nya kraven. Lagen blev på så vis ett avlägset riktmärke snarare än ett realistiskt regleringsinstrument, vilket urholkat dess legitimitet – inte minst som det förvandlat hårt arbetande journalförare runt om i landet till lagbrytare. Värre är kanske att införandet av (på kort sikt) direkt ogenomförbara lagar skänker ett löjets lyster åt lagstiftaren – och då riskeras respekten för själva det demokratiska systemet.