Ekot hade nyligen två inslag om risknivåer i sjukvården. Det ena handlade om vikarier på läkartjänster som inte hade genomgått sin AT-tjänstgöring, vilket uppmärksammats av Sveriges yngre läkares förening, Sylf. Det andra handlade om bedömningar av akutpatienter, som enligt Socialstyrelsen är långsamma och felaktiga.
När det gäller anställning av vikarier med otillräcklig kompetens bestäms risknivån av arbetsgivaren. För att kunna arbeta som läkare måste man naturligtvis ha fullgjort hela sin utbildning, inte bara den teoretiska delen som sker inne i en skolmiljö.
Självklart måste man också ha en mer färdighetsutvecklande del, som ju enligt den svenska modellen sker under två år med handledning av erfarnare kollegor ute på kliniker och vårdcentraler AT-tjänstgöringen). Under dessa två år lär man sig inte bara medicinska färdigheter utan också viktiga förhållningssätt i yrket och dessutom hur sjukvården fungerar som system.
Vårdgivaren ska organisera vården så att patienten får en trygg och säker vård och behandling. Om arbetsgivaren anställer personer utan full kompetens, skulle detta kunna kompenseras genom att tjänstgöringen anpassas till exempel så att arbetsinnehållet utformas med hänsyn till att vikarien inte har full kompetens och/eller att man anpassar arbetstempot och/eller att man ger vikarien mer stöd i form av handledning.
Enligt Ekots rapportering hade man tvärtom inte anpassat arbetsinnehållet eller arbetsmängden, utan låtit vikarien arbeta helt utan handledning. Den intervjuade läkarvikarien sade att hon såg fram emot att få påbörja en AT-tjänstgöring eftersom hon då skulle få mindre arbetsmängd och mer handledning.
Här har landsting/vårdgivare alltså anordnat det hela, så att man får en hög risknivå rörande fel i handläggningen. De två parter som får bära konsekvenserna av eventuella fel i handläggningen är patienten och vikarien. För patienten handlar det om risker för hälsan eller i värsta fall livet.
Risken för fel i samband med akutmottagningsbesök som har uppmärksammats av Socialstyrelsen påverkas naturligtvis av hur man bemannar och organiserar arbetet på akutmottagningen.
Det kanske allra viktigaste är vem som möter patienten för att göra en bedömning av tillståndet, hur lång tid det tar innan bedömningen görs och vilka möjligheter det finns för den som gör bedömningen (läkare eller sköterska) att konsultera andra kollegor. Självklart måste även yngre läkare med mindre yrkeserfarenhet kunna arbeta på akutmottagningar, men då är det ännu viktigare att det finns goda möjligheter till konsultation och/eller handledning i samband med bedömningen.
Såväl tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen som arbetsgivaren/vårdgivaren behöver skärpa uppmärksamheten på handledningsfrågorna i vården för att minska risken för fel och kvalitetsbrister som drabbar patienter och personal, till exempel vikarier utan full kompetens. Det behövs uppenbarligen tydligare riktlinjer och rutiner för att vårdtagare och patienter ska kunna känna sig trygga, när de behandlas av vikarier och när de besöker akutmottagningar.
Göran Skarman
arbetspsykolog med inriktning mot hälso- och sjukvård och författare till boken Handledning för professionell utveckling.