Internationella studier visar att ”non-profit”-vård i längden vinner över incitamentstyrd vård när resultat och kostnadseffektivitet sammanvägs.

Problematikens djup har under hösten blivit uppenbar genom att ett flertal fuskande vårdenheter i vårdvalet avslöjats och genom äldreomsorgsskandaler. Vinstintresse i människovårdande verksamhet har avgörande negativa effekter långt innan riskkapitalister i vård- och apotekssektor tillskansar sig skattebetalarnas pengar.

Medan befolkningen rasar över Caremadirektörernas bonusar och allt fler fått upp ögonen för profitens skada i vården, så ska regeringen via Eva Nilsson Bågenholm ha mer av samma vara! Hon övertogs direkt efter sin avgång som ordförande i Läkarförbundet till socialdepartementet. Där ska hon utifrån det tankegods som havererat med Carema styra insatser i äldreomsorgen för 3,75 miljarder, då detta område blivit en kvarnsten om regeringens hals.

Bågenholm ska nu försöka övertyga läkarkåren att ekonomiska incitament löser problemen med läkemedelsförskrivningen. På Norrländska läkemedelsdagarna 24–25 januari talar hon om Mått och mål kopplade till incitament – kan det förbättra läke­medelsbehandlingen av sjuka äldre?

Hur dessa incitament ska se ut är ännu oklart. Farligast är om ekonomisk belöning kopplas direkt till den enskilde läkarens förskrivning. Läkaren anpassar då sin förskrivning till de nyckeltal som ger ekonomiskt utfall men det innebär inte att förskrivningen eller vårdinsatserna för de äldre som helhet blir bättre.

Det finns nu övertygande studier som visar att Payment for performance (P4P) inte är någon evidens­baserad metod att förbättra vården. Dessutom innebär denna detaljstyrning ett allvarligt ingrepp i det professionella ansvaret, att ekonomer och administratörer blir styrande över läkarens medicinska beslut. När politiska direktiv om målrelaterade ersättningar gör om oss alla i vården till att vara ersättningsstyrda, i stället för styrda av professionell ambition, så skapas för överskådlig framtid stora förluster i vård­ens kvalitet, humanitet och även ekonomi.
Eva Nilsson Bågenholm har inte förstått att Läkarförbundet sedan hennes tid ändrat inställning och nu säger nej till ekonomiska incitament kopplade till medicinska mått, resultat i till exempel kvalitetsregister. Förbundet säger också nej till de allt tydligare ambitionerna att använda registerdata och kvalitetsregister som kontrollinstrument över läkarkåren, just det som Bågenholm vill införa.
Det blir inte mycket bättre om incitamenten läggs på kommun- eller landstingsnivå. I läkemedelsförskrivningen vill inte fria yrkesutövare ha kommunens MAS (medicinskt ansvarig sjuksköterska) som befäl. Inför Bågenholm något sådant kan i stället effekten bli läkarflykt och ovilja att arbeta med hemsjukvård och på serviceboende, det vill säga ytterligare försämra läkarinsatserna för de multisjuka.

Vårdgarantin och sjukskrivningsmiljarderna imponerar knappast som styrinstrument och uppmuntrar inte till efterföljd vad gäller läkemedel. De ekonomiska incitamenten har, som Läkarförbundet tydliggjort, inneburit att de svårast sjuka trängs undan i vårdgarantin och pengarna till kognitiv- och multimodal rehabilitering har inneburit längre, inte kortare, sjukskrivningar. 
Låt oss diskutera de verkliga orsakerna till brister i äldre­omsorgen och läkemedelsförskrivningen; bland annat subspecialiseringens negativa följder, bristen på allmän­läkare och vårdvalens utformning, som prioriterar tillgänglighet för de friska eller lätt sjuka på bekostnad av de kroniskt- och multisjuka.

Bengt Järhult