I En nationell cancerstrategi för framtiden (SOU 2009:11) framhölls ett behov av en ny organisation av cancervården i Sverige för att möjliggöra en likvärdig cancervård oavsett bostadsort. I januari 2011 presenterade regeringen kriterier för sex regionala cancercentra (RCC) som etableras i varje sjukvårdsregion samt hur de ska samordnas på nationell nivå. Genomförandet ska vara klart till 2015 och alla har påbörjat processen. Satsningar sker inom flera av de områden som framhålls i den nationella cancerstrategin så som individuell vårdplan, kontaktsjuksköterska, rehabilitering och palliativ vård.

Det är positivt att cancerpatienter snabbt får del av de riktade satsningarna för en rättvis cancervård av hög kvalitet. Men några frågeställningar behöver belysas: Hur säkerställs att satsningarna genomförs på ett adekvat sätt? Hur undviks att satsningarna sker isolerade ifrån varandra med risk att cementera den redan i dag fragmenterade vårdstrukturen? Vem ansvarar för kvaliteten och utvärderingen av de satsningar som görs?

Vi menar att satsningarna och processerna, kontaktsjuksköterska, cancerrehabilitering och palliativ vård, har en rad samverkanspotentialer som skulle gynna patienten avseende delaktighet och vårdkvalitet. I till exempel de cancerrehabiliteringsprojekt som startats eller planeras nationellt ligger många av aktiviteterna i interventionen inom ramen för sjuksköterskans profession. Sjuksköterskor är utbildade att möta cancerpatienters komplexa behov och är därmed som kontaktsjuksköterskor nyckelpersoner i det tvärprofessionella teamet. Kontaktsjuksköterskan kan stå för kontinuitet genom hela vårdkedjan – från diagnos, under och efter behandling, vilket också innefattar cancerrehabilitering och palliativ vård.

Med sin tvärvetenskapliga kompetens i omvårdnad, medicin och beteendevetenskap gör hon bedömning av patientens behov och totala situation. Hon har kompetens inom symtomlindring, psykosocialt och existentiellt stöd och hennes närhet till patienten gör att hon kan engagera andra professioner snabbt när behov uppstår. Den strategiska satsningen på kontaktsjuksköterska hänger alltså starkt samman med satsningarna på cancerrehabilitering och palliativ vård. Vården måste bli bättre på att använda befintliga resurser effektivt och planera projekt utifrån vårdens komplexitet. Kunskap och kompetens finns redan men behöver sammanställas, anpassas, prövas och utvärderas för att vara applicerbar i den enskilda verksamheten vars förutsättningar många gånger är unika. Om så inte sker riskerar vården att implementera arbetssätt och rutiner som är både kostsamma och verkningslösa.

Så vår fråga är: Används de statliga satsningar rätt?

Det saknas en tydlig plan för utvärdering och kvalitetssäkring av projekten, som inte sällan startats och genomförs utan det nära samarbete med regionens universitet och högskolor som förespråkas i den nationella cancerstrategin. Det är beklagligt att projekt startas och genomförs utan genomtänkta strategier för genomförande och utvärdering eftersom möjligheterna att visa på effekter försvåras. I startade projekt har presenterats att om möjligt kommer forskningen att involveras. Detta tillvägagångssätt vid tilldelning av stora medel från staten förvånar oss. Att driva projekten evidensbaserat och involvera vårdforskare inom cancervård i alla faser är en självklarhet. En evidensbaserad vård innefattar både ett förhållningssätt och en process. Förhållningssättet är att använda bästa tillgängliga vetenskapliga bevis i vården som ges medan processen beskriver det praktiska tillvägagångssättet – inventering, sammanställning, kritisk värdering av befintlig forskning och implementering av resultatet för att tillgodose samhällets krav på att forskningsresultat används på bästa sätt. 

Vår gemensamma strävan att åstadkomma en god och säker vård för cancerpatienter innefattar noggrant planerade utvecklingsprojekt i nära samarbete mellan klinik och akademi. Först då används skattemedlen på ett ansvarsfullt sätt!