Möjligheten till utbyte av läkemedel på apotek för läkemedel som saknar patentskydd har lett till stora besparingar för samhället men också för enskilda patienter vars egenavgift för läkemedel kunnat sänkas dramatiskt. Nackdelarna med reformen, bland annat missförstånd och förväxlingar av läkemedel i hemmet, har redovisats i studier och debatt. Trots de övervägande positiva erfarenheterna av utbytessystemet är det fortfarande en del läkemedel som Läkemedelsverket har bedömt som utbytbara som ändå inte får bytas ut.

I dag uppstår märkliga situationer när patienter kommer till apotek med recept på läkemedel där patent gått ut och företaget som tillverkar läkemedlet valt att träda ur förmånen. Även om läkemedlen enligt Läkemedelsverket är utbytbara av medicinska skäl får utbyte då ej ske. Skälet är att läkemedel får bytas ut bara om båda omfattas av läkemedelsförmånen och läkaren angivit att förskrivningen omfattas av förmånen. För att patienten ska kunna få ett ofta betydligt billigare läkemedel måste läkaren i sådana fall utfärda ett helt nytt recept med ”rätt namn” på.

Det kan alltså löna sig för tillverkare av patentskyddade läkemedel att aktivt träda ur förmånen inför patentutgången om det finns en betalningsvilja hos patienten. Då kan originalläkemedlet inte bytas mot billig kopia och patienten kanske väljer att själv betala hela kostnaden för det läkemedel vars namn står på receptet.

Ett sådant exempel är att företaget MSD valt att lyfta ut p-pillret desogestrel med handelsnamn Cerazette ur förmånen nu när det finns andra tillverkare av samma läkemedel. Det innebär att alla fortfarande giltiga recept – och alla som skrivs i framtiden – som det står Cerazette på inte kan bytas ut på apotek om Läkemedelsverket bedömer dem som utbytbara.

Det innebär också att andra tillverkare inte lika enkelt kan få beslut om förmån för desogestrel från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV. Det innebär dessutom att de unga kvinnor som genom särskilda beslut i flera landsting kunnat få även Cerazette särskilt billigt inte längre kan detta eftersom landstingens beslut tyvärr oftast är villkorade till att det måste finnas ett giltigt beslut av TLV om att läkemedlet är kostnadseffektivt för samhället.

Att det blir så här beror på att reformen om utbyte av läkemedel inte bygger på patientens behov och läkemedlens egenskaper, utan enbart är en del av läkemedelsförmånen. Två kriterier måste vara uppfyllda för att läkemedel ska få bytas ut:

1. De läkemedel som ska bytas ut måste av Läkemedelsverket vara bedömda som utbytbara.

2. Båda läkemedlen måste omfattas av läkemedelsförmånen.
Konsekvensen är att vi har den något absurda ordningen att läkemedel som medicinskt sett kan bytas ut utan problem INTE får bytas ut om det ena inte omfattas av förmånen. Det kanske är logiskt för en lagstiftare eller en myndighet men knappast för någon i vården.

Gör om! Gör rätt! Om två läkemedel är medicinskt utbytbara bör detta utbyte kunna ske på apotek om det är till fördel för patienten eller samhället och inte till nackdel för någon – oavsett förmånsstatus. Självfallet ska en patient som inte vill inte heller tvingas byta från ett läkemedel inom förmånen till ett billigare utanför förmånen och särskilt inte eftersom det innebär att patienten måste betala hela kostnaden själv.

Läkemedelsverket bör ta möjligheten att inom sina uppdrag inom den nationella läkemedelsstrategin utreda möjligheterna till översyn av regelverket.