Det finns flera skäl att rikta stark kritik mot hur staten hanterar flera frågor som påverkar människors hälsa och som i realiteten medför stora kostnader för samhället.
I en tid när svensk sjukvård brottas med stora ekonomiska utmaningar är det uppenbart att vi måste arbeta mer med förebyggande åtgärder och agera innan människor blir sjuka.
Ingen medicinsk åtgärd är så effektiv i att förebygga sjukdom och död som vaccinationer. Trots detta har den svenska statens agerande när det gäller just vaccinationer varit bristfällig och tvingat landstingen att agera på egen hand. Brist på samordning kostar samhället mycket pengar och skapar regionala skillnader i den vård som erbjuds.
Även när det gäller samordning sker är de verktyg som staten tillhandahåller trubbiga. Ett konkret exempel är det upphandlingskaos som uppstod när landstingen gemensamt skulle köpa in vaccin mot livmoderhalscancer. Trots att effektiva vaccin fanns att tillgå kunde läkemedelsföretagen gång på gång överklaga de tilldelningsbeslut som kom och som gjorde att inköpen, och därmed vaccinationerna, försenades i flera år – allt möjliggjort av en lagstiftning som inte passar in på hälso- och sjukvårdens område, lagen om offentlig upphandling. Under tiden smittades svenska flickor dagligen av det virus som kan ge upphov till livmoderhalscancer och som allt för många svenska kvinnor dör av varje år.
Ett annat exempel på statens oförmåga är frågan om vaccinationer mot hepatit B ska ingå i det nationella barnvaccinationsprogrammet. Redan för sju år sedan började Socialstyrelsen utreda frågan och trots att dess egen expertgrupp rekommenderade ett införande av hepatit B i det nationella barnvaccinationsprogrammet hände inget. Initiativlösheten tvingade landstingen och regionerna att agera och vi har i dag därför en situation där några landsting erbjuder gratis vaccination mot hepatit B, andra mot en kostnad medan övriga är på väg att utreda frågan.
Ett sätt att komma runt regionala skillnader och se till att alla erbjuds vaccin hade varit om staten tagit ett helhetsansvar för de nationella vaccinationsprogrammen. Om så skett hade upphandlingarna blivit billigare och alla hade fått samma kostnadsfria skydd mot smittsamma sjukdomar, oavsett var i landet man bor och vilken inkomst man har.
Detta var till stora delar också det den statliga utredningen, Ny ordning för nationella vaccinationsprogram, kom fram till när den presenterade i våras. Trots detta kom det slutliga lagförslaget och sedermera riksdagens beslut att landa i att staten, genom regeringen, ska bestämma vilka sjukdomar som ska ingå i det nationella vaccinationsprogrammet men att det blir landstingen och kommunerna som ska utföra och bekosta vaccinationerna, utan kostnad för den enskilde.
Med HPV-debaclet i färskt minne var det inte utan viss frustration flera av oss landstingspolitiker emottog riksdagens beslut, ett beslut som vidmakthåller en för landstingen dålig struktur. Det är därför av största vikt att staten ser till att vässa de verktyg som landstingen förfogar över, exempelvis genom att skyndsamt se över och förändra lagen om offentlig upphandling så att orimliga överklaganden och uppskjutna inköp blir ett minne blott – att människors framtida hälsa äventyras på grund av bristande lagstiftning är inte acceptabelt!