Postoperativa infektioner, den tredje vanligaste vårdrelaterade infektionen i Sverige, ställer till med omfattande problem både i form av vårdkostnader och genom lidande för de drabbade. Dessa problem lär inte minska i framtiden, då en åldrande befolkning medför fler infektionskänsliga protesoperationer samtidigt som antibiotikaresistensen ökar.
Ett inte helt orimligt framtidsscenario är att effekten av antibiotikaprofylax, som i dag ges regelmässigt i samband med infektionskänslig kirurgi, tappar sin effekt. I ett sådant läge krävs operationsrum med en betydligt högre mikrobiologisk renhet än vad som för närvarande är standard.

Postoperativa infektioner uppkommer i allmänhet genom att bakterier från luft, hud eller kirurgiska instrument hamnar i operationssår medan de är öppna. Behovet av kontrollerad renhet är därför mycket stort i samband med dessa ingrepp.

En rad åtgärder har sedan länge vidtagits för att hålla bakterierna borta: effektiv ventilation med filtrerad ”partikelfri” luft, användning av speciella skyddskläder som filtrerar bort mikroorganismer, samt reduktion av smittspridning genom ett högt hygientänkande. De generella principerna för dagens operationssalar baseras till stor del på anpassade erfarenheter från renrumsindustrin.

Vid projektering av framtidens högrena operationsmiljöer tas nu ytterligare steg mot att följa de renrumsprinciper som används inom industrin. Det kan innebära omblandande ventilation, tätare skyddskläder och ett betydligt mer komplicerat slussningssystem för patient, personal och material. Detta är både problematiskt och otillräckligt utvärderat. Det finns viktiga skillnader mellan industriella renrum och operationsmiljöer som måste beaktas.

I industriella renrum, till exempel inom läkemedelsbranschen, kan temperatur, ventilation och arbetstid i hög grad anpassas efter personalens komfort. I dessa sammanhang fungerar det att använda heltäckande, tät klädsel som hindrar partiklar och mikroorganismer från personalen att komma ut i den omgivande luften.
Ett kirurgiskt ingrepp kan ta lång tid i anspråk samtidigt som termisk miljö och ventilation måste anpassas till patienten. En mer filtrerande skyddsdräkt, som är ett viktigt redskap för att uppnå önskad renhet i framtidens operationssalar, blir tätare. Luft och vattenånga får då svårare att passera med följd att dräkten kan bli genomsvettig och till sist närmast olidlig att bära. Hur personalen och inte minst huden mår efter en längre tids arbete under sådana omständigheter är lätt att räkna ut.

Industriella renrum blir rena genom att styra införsel, bildande, samt kvarhållande av föroreningar i den omgivande luften. Föroreningar i angränsande lokaler styrs genom stegvis passage av mer eller mindre avancerade slussningssystem. I industrin har personalen gott om tid att passera genom luftslussar samtidigt som ett begränsat antal personer vistas i renrummen. På en operationsavdelning måste det däremot finnas möjlighet till flexibla, effektiva transporter och snabb förflyttning av ett stort antal människor.

Vi saknar i dag vetenskaplig grund för att avgöra vilken typ av ventilation som mest effektivt håller bakterier borta från ett operationsområde. Eftersom det finns avsevärda kunskapsluckor kring renhet i de operationsmiljöer som nu planeras tror vi att det vore klokt att inte låsa sig vid lösningar hämtade från renrumsindustrin.

Vad händer om man inte klarar av att arbeta i extremt täta renrumsdräkter, eller om de tänkta avancerade slussningssystemen blir ett hinder? Om man vill ändra design och arbetssätt vid högrena kirurgiska ingrepp borde detta vara grundligt vetenskapligt underbyggt, vilket vi inte anser vara fallet.
Lämna utrymme för flexibilitet, till exempel genom ökad takhöjd för att möjliggöra eventuella framtida förändringar av ventilationssystemen. Då kan förhoppningsvis dagens nybyggnationer anpassas efterhand som vi får mer kunskap.