Det nya utvärderingssystemet där ett skrivet examensarbete ska reflektera kvaliteten på en högskoleutbildning ifrågasätts i en EU-rapport (SvD 22/5 2012). Vi välkomnar detta och har även varit kritiska till hur Högskoleverket hittills utvärderat yrkesutbildningar där man förväntas verka med fullt ansvar direkt efter examen, exempelvis sjuksköterske- och barnmorskeutbildningarna. Utvärderingarna har granskat kursplaner och andra dokument och intervjuat selektiva urval av studenter, lärare och beslutsfattare, medan klinisk kompetens kommit i bakgrunden.

Vi tog själva initiativet till en landsomfattande studie av barnmorskestudenters, tillfrågade strax före examination med uppföljning ett år senare, och verksamma barnmorskors och obstetrikers syn på hur väl utbildningen förbereder för yrkesrollen. De senare två grupperna hade minst fem års klinisk erfarenhet och kom i sitt arbete i kontakt med nyutbildade barnmorskor. Studien som nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften Midwifery (18 januari 2012) visar bland annat vilka avsnitt i utbildningen man ansåg ägnades för lite och för mycket tid.

En majoritet av samtliga grupper ansåg att för lite tid ägnades åt komponenter av förlossningsvården, särskilt medicinska komplikationer, alltså den del av yrket som särskilt berör akuta skeenden med konsekvenser för liv och död. En majoritet i samtliga grupper ansåg att för mycket tid ägnades åt forskningsdelen som dominerades av uppsatsskrivandet. Efter ett års yrkeserfarenhet som nybliven barnmorska ansåg den forna studentgruppen fortfarande att förlossningsvården hade ägnats för lite tid (61 procent) och forskningsdelen för mycket tid (59 procent).

Det kan tyckas naturligt att Högskoleverket riktar strålkastarljuset mot det vetenskapliga innehållet när de utvärderar högskoleutbildningar som tidigare drivits som mer renodlade yrkesutbildningar.

Problemet är att man ännu inte hittat en utvärderingsform anpassad till dessa utbildningars mål. Det nya utvärderingssystemets ambition att utvärdera resultat i stället för förutsättningar och processer är ett steg i rätt riktning men då måste man utgå från utbildningens centrala mål, som i fallet vårdutbildningar är att utbilda kompetenta kliniker. Vi inser att det är en grannlaga uppgift att utvärdera kompetens, men det finns definitivt fler vägar än att studera studenters uppsatser.

Den starka betoningen av forskningsanknytning är helt nödvändigt i dagens vårdutbildningar eftersom arbetslivet kräver kritiskt tänkande medarbetare som kan bedöma om vård och behandling är evidensbaserad eller ej. Studenterna får därför kontinuerligt granska och diskutera aktuella forskningsrapporter. Vi anser att det är ett tillräckligt högt mål att våra barnmorskestudenter ska bli goda forskningskonsumenter, den relativt korta utbildningen (tre terminer som påbyggnad på sjuksköterskeutbildning) behöver inte vara forskningsförberedande. Endast en mindre andel kommer att söka vidare till forskarutbildning och för dem är dörren inte stängd.

Den vikt som nu läggs på ett skrivet examensarbete förskjuter fokus från den kliniska kompetensen och riskerar att försämra utbildningens kvalitet. Detta fo­kus har också konsekvenser för lärarna som får ägna allt mer tid åt handledning av uppsatser och mindre tid till att stärka utbildningens kliniska innehåll och utveckla sin forskningskompetens.