Det informeras en hel del om hälsorisker i samhället i dag. Vi har myndigheter som analyserar, karaktäriserar, jämför och informerar om risker, bland andra Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet. Massmedierna rapporterar också regelbundet om olika risker. Vi uppmanas bland annat att äta mer fisk, motionera och undvika viss mat. Gravida och ammande bör äta enligt en lista utformad av Livsmedelsverket och så vidare.
Syftet med denna typ av information är att människor ska anpassa attityder och beteende för att minska riskerna och bli mer hälsosamma. Det har dock visat sig att det är långt ifrån säkert att ökad riskinformation leder till ändrade attityder och beteende. Detta har bland annat att göra med att människor har olika syn på vilken risken i fråga är och många tenderar att hålla fast vid sin uppfattning även när de fått vad som kan tyckas vara tillräcklig och adekvat information.
Psykologer har studerat människors riskperception och funnit att lekmäns syn på risker skiljer sig väsentligt från experters. Medan de senare räknar på risker i enlighet med kostnadsnyttokalkyler påverkas lekmäns uppfattningar om risk i högre utsträckning av känslor och värderingar och man tar hänsyn bland annat till vad som är en rättvis fördelning av kostnad och nytta, huruvida risken är frivillig eller ej samt vilka alternativ det finns.
De värderingar och känslor som lekmän har i förhållande till risker har även diskuterats av filosofer, som menar att dessa hänsynstaganden är långt ifrån irrationella, utan i stället ofta moraliskt försvarbara.
För att få till stånd en effektiv och etiskt försvarbar riskkommunikation bör man ta hänsyn till dessa värderingar och känslor. Dessa verkar också åtminstone delvis sammanfalla: Om man inte tar hänsyn till människors uppfattningar om risker så kommer man varken att nå dem eller nå dem på ett etiskt försvarbart sätt. Vi kan se i dag hur informationskampanjen kring svininfluensavaccinet kan komma att få negativa konsekvenser för människors tilltro till vaccin och till samhällets försök att påverka deras beteende. Människor blir naturligtvis oroliga när det först påstås att vaccinet i princip är ofarligt medan sjukdomen är farlig och det senare visar sig att ett antal barn och ungdomar fått narkolepsi som en bieffekt av vaccinet. Denna oro bör tas på allvar och inte viftas bort som irrationell.
Ett annat exempel på bristen på etisk hänsyn i riskkommunikation är kampanjen som syftar till att få mammor att amma sina barn. Många icke-ammande mammor och pappor upplever det som kränkande att vårdpersonal och informationsmaterial så starkt förespråkar amning som det enda alternativet. De upplever det som bristande respekt för deras förmåga att fatta bra beslut för sig själva och sina barn och mår dåligt av detta.
Jag menar att det finns tre steg i riskkommunikationsprocessen där etisk analys bör införas.
För det första bör man föra en dialog med mottagarna av budskapet så att resultatet är informerat av människors värderingar och känslor inför en risk. Så kallad stakeholder participation diskuteras i riskforskningen och det kan ses som ett sätt att göra riskkommunikation mer demokratisk och etiskt försvarbar.
För det andra bör själva budskapet granskas ur ett etiskt perspektiv. Vi måste inse att myndighetspersonal och andra som utformar dessa budskap inte alltid är neutrala och objektiva. I amningsinformationen finns bland annt idéer och värderingar om hur en bra mamma bör vara.
För det tredje bör hänsyn tas till hur människor påverkas av informationen i fråga. För att åstadkomma en etiskt försvarbar och effektiv riskkommunikation måste dessa aspekter tas i beaktande.