Jonas Lindblom, Kjell Asplund och Måns Rosén menar att mina argument emot SBU:s diabetesrapport inte håller därför att ”diabetesvården ska förhindra långsiktiga komplikationer av sjukdomen utan att behandlingen påverkar livskvaliteten negativt.” Kostråden ska därför vara ”gynnsamma på lång sikt.”
Jag håller absolut med, men hur kommer det sig då, att de tidigare kostråden för diabetiker, som skapades på 1980-talet som en led i kolesterolkampanjen inte hade testats i vetenskapliga experiment över huvud taget utan enbart byggde på spekulationer. Det finns än i dag inte en enda kontrollerad studie, som visat att ett högt intag av kolhydrat kan minska dödligheten eller risken för diabeteskomplikationer.
Och om positiva resultat ger anledning till bias, som de skriver, varför finns det då blott två korttidsstudier, som visat att kolhydrater är nyttiga vid typ 2 diabetes, bägge finansierade av Nya Zeelands sockerindustri? Gör det inget intryck heller att vi sedan dessa kostråd introducerades har sett en explosiv ökning av övervikt och typ 2 diabetes i de flesta västländer?
Lindblom, Asplund och Rosén anser inte att de sjutton välkontrollerade korttidsstudier, som alla pekar på nyttan av att reducera kolhydraterna hos patienter med metabolt syndrom eller manifest typ 2 diabetes, är lämpliga som underlag för kostråd, därför att resultaten inte kan överföras till patienternas vardagssituation. Härmed missar de emellertid poängen. Vill man undersöka om en viss behandling gör nytta, måste man börja med att studera den med full kontroll över alla faktorer. Att behandlingen inte är lika effektiv när den används i den kliniska verksamheten är ett annat problem, som kräver sin egen lösning, men utan grundläggande kunskaper om själva principen kommer vi ingen vart.
Gör det inget intryck heller att samtliga riskfaktorer minskade i lågkolhydratgrupperna, mer ju mindre kolhydrat de åt, samtidigt med att en stor del av patienterna kunde minska eller sluta med sin medicinering?
Att vissa har svårt att följa denna diet under längre tid är en utmaning för kock- och dietistkåren, och inte ett skäl till att avvisa den. Ska vi också slopa penicillinet därför att vissa människor inte tål det?
En sista fråga: Som extern granskare lämnade jag en 28 sidors rapport med analyser och kritiska kommentarer, (finns på www.ravnskov.nu/SBU), men inget av detta redovisades i den slutllga SBU-rapporten. Är det kutym att avvikande synpunkter inte tas med i SBU:s utredningar?
Uffe Ravnskov,
läkare och docent i Lund.