Denna sommar har jag arbetat heltid på en av Stockholms förlossningskliniker. Sammanhållningen kollegor emellan är mycket stark och man hjälper lojalt varandra. Det är en evig tur att det är så för i Stockholm har belastningen på förlossningsklinikerna denna sommar varit värre än någonsin förr. Överbokade kliniker har tvingats skicka kvinnor i förlossningsarbete till Gävle, Uppsala, Västerås och Nyköping.
Koordinatorerna på Stockholms kliniker har varje dag ringt runt för att ragga platser till olyckliga kvinnor i förlossningsarbete inom och utanför Stockholms läns landsting. Inte sällan blir det logistiska arbetet med att ordna plats till en kvinna i förlossningsarbete en avancerad balansgång där förmågan att vara lugn och trevlig på allvar utsätts för många prövningar då blivande föräldrar med all rätt blir upprörda då de hänvisas till Gävle eller Nyköping.
Chefläkarna på sjukhusen i länet låtsas som om sommaren gått ”över förväntan bra på just deras sjukhus” men verkligheten är en helt annan. I juni, juli och augusti hänvisades totalt 38 Stockholmskvinnor i förlossningsarbete till Gävle, Uppsala, Nyköping och Västerås. Samma period förra sommaren var det 20 kvinnor i förlossningsarbete som hänvisades till sjukhus i andra län.
I Stockholm informeras blivande föräldrar under graviditeten om att de kan göra ett val av förlossningsklinik. Detta val görs i mitten av graviditeten. Men i verkligheten hänvisades under juni, juli och augusti 541 kvinnor från den klinik de valt till ett annat sjukhus. Under sommarmånaderna innebär det att drygt 16 procent av kvinnorna i förlossningsarbete hänvisades från den klinik de valt.
Det kan konstateras att Stockholms läns landsting inte klarar av att sköta sitt uppdrag då det gäller förlossningsvård. Detta drabbar i första hand de födande kvinnorna, i andra hand personalen som balanserar på en skör tråd för att upprätthålla patientsäkerhet trots en enorm arbetsbelastning. På golvet springer barnmorskorna mellan sina patienter. Sällan kan en förlossningsbarnmorska ha 30 minuters lunchrast. Det är inte ovanligt att en barnmorska, under ett och samma arbetspass, har assisterat vid tre förlossningar samma förmiddag.
Inom förlossningsvården arbetar både barnmorskor och läkare för att minimera riskerna vid barnafödande men vad hjälper det då klinikerna ofta måste försöka hålla patienterna hemma så länge som möjligt trots ett långt framskridet förlossningsarbete. Man tvingas att ”stoppa huvudet i sanden” och räknar med att så länge den gravida kvinnan är hemma är ansvaret inte vårdens. Det resulterar av och till i att kvinnor oplanerat föder barn hemma i soffan utan assistans av någon utbildad personal.
På beställarnivå inom Stockholms läns landsting lägger man mycket energi på att beskriva vilka krav som ska ställas på utförare av förlossningsvård avseende resurser, organisation och kompetens hos personalen. Men vad hjälper det när hela vården i Stockholm är underdimensionerad och ersättningsnivåerna till förlossningsklinikerna inte uppräknats på fem år.
Trots att många kvinnor är nöjda med upplevelsen när de fött barn undrar jag hur länge denna situation kommer att hålla. Sverige har länge varit ett land som kan skryta med den lägsta mödra- och barnadödligheten i världen men jag undrar hur vi ska kunna upprätthålla denna ranking med de bristande resurser förlossningsvården just nu tilldelas.
Varför accepterar någon att vården är så tajt att kvinnor ibland måste skickas mellan förlossningsklinikerna när deras värkar startat? Varför accepterar vi barnmorskor att springa mellan två eller fler kvinnor i födsloarbete samtidigt?
Det finns tillräckligt många vetenskapliga rapporter som visar att om en födande kvinna tilldelas en barnmorska som helt kan koncentrera sig på en kvinnas födande, förbättras möjligheterna för denna kvinna till en komplikationsfri förlossning bland annat med en klart minskad risk för akut kejsarsnitt.
Varför är denna kunskap inget som politiker och beslutsfattare kan omsätta i handling? Är sjukvårdspersonalens enorma förmåga till anpassning och altruistiska hållning något som på sikt hindrar en utveckling av förlossningsvården?
Jag beundrar alla kollegor och arbetskamrater som dag ut och dag in arbetar i en hårt ansträngd arbetsmiljö, alltid lika entusiastiskt och engagerat. Om det delades ut olympisk medalj i professionellt engagemang så skulle barnmorskor definitivt hamna överst på prispallen. Men det är inte tålamod som har förändrat världen utan otålighet.
Nu är det definitivt dags att sätta press på sjukvårdspolitikerna i Sverige och kräva ett nytt tänkande, bättre ersättningar till klinikerna så att vården kan förbättras och så att kvinnor i förlossningsarbete kan få stöd av en barnmorska under hela sin förlossning och inte bara delar av den.