En välfungerande vårdrelation innefattar lyhördhet i konsultationen, patientcentrering och fokusering på individens behov. Det är grundtemat i alla konsultationskurser, präglar alla allmänmedicinska kursböcker och genomsyrar otaliga handledningstillfällen dagligen på landets alla vårdcentraler.
Till målen når vi inte alltid. Distriktsläkare är också människor, ibland trötta, stressade, oengagerade, men att tillsammans med patienten utforma bästa möjliga vård för honom eller henne är ändå själva utgångspunkten för vårt arbete. Varför skulle vi vilja något annat?
Thorbjörn Larsson och Margareta Danelius väljer i sin replik på Bengt Järhults debattartikel om Öppna jämförelser att beskriva vården i Sverige på ett dramatiskt negativt sätt. Med de våldsinspirerade uttrycken ”Det handlar om makt och att riva en förlegad hierarkisk struktur” och ”Att flytta makten från organisation till person låter sig inte göras utan strid men det är en strid som vi är övertygade om att patienterna går segrande ur” målar de upp bilden av ett krig med patienterna på ena sidan och den patriarkala, maktgalna läkarkåren på den andra sidan. Sig själva ställer de på den sida som värnar om en god ”människosyn”, ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati och jämlikhet”.
Vad är syftet med att framställa vården så här? Ja, om man beskriver något som ett stort problem är det lättare att få gehör för sina lösningar på det så kallade problemet. Om man dessutom framställer någon annan (vården? läkarkåren?) som motståndare till de goda värdena mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet,
då är man en god bit på väg att gå segrande ur ”striden”.
Vad vill man konkret åstadkomma? Det är svårt att utläsa i dimman av emotionellt färgade slagord, men verkar kretsa kring att avvärja kritik mot vårdvalet och mätningar av tillgänglighet, kötider och så kallade ”faktiska resultat”. Larsson och Danelius förefaller inte intresserade av en problemdiskussion. De skriver i sin artikel att ”Mänskliga rättigheter behöver inte motiveras av forskningsresultat.”
Det finns såväl fördelar som nackdelar med vårdval, och med mätningar. Framför allt finns ett stort behov av kritisk granskning och vetenskaplig evaluering, för att motverka ideologiskt baserade slagsidor i debatten. Om entusiasterna jämställer sina åsikter med försvar för mänskliga rättigheter faller förstås vetenskapliga argument platt – men att få veta vilken vårdinstans som är bäst på att manipulera kötidsmätningarna är knappast att jämställa med liv, frihet och personlig säkerhet.