Vi läkare måste stödja sjuksköterskornas kamp för högre ingångslöner.
Det handlar om solidaritet med våra arbetskamrater, dem som vi arbetar med tillsammans varje dag. Hon som håller koll på patienten på andra sidan skynket i operationssalen. Han som vårdplanerar patienten på ”trean ett” så att hemsituationen ska fungera efter utskrivning. Hon som blandar droppet, delar medicinerna, samtalar med anhöriga och håller patienten i handen under det sista andetaget.
Man skulle kunna säga att sjukvården inte har råd. Klingar det inte lite falskt när vi själva i snitt tjänar nästan dubbelt så mycket varje månad? Verkar det inte konstigt när privata vårdbolag kan göra stora vinster på vårt arbete? Känns det verkligen rimligt att kvinnodominerade yrken i offentlig sektor ska ha sämre betalt än män i den privata?
Man skulle kunna hävda att de har betalt för det ansvar de tar. Visserligen är det vi läkare som kallas in när det går fel. Men oftast går det bra, för att en kompetent sjuksköterska tagit sitt ansvar. Det är vårt ansvar att besluta om när livsuppehållande behandling ska avslutas. Men många gånger kan till och med ett dödsfall bli en bra upplevelse för patient och anhöriga, för att en sjuksköterska tar sitt ansvar.
Sjukvården är historiskt en hierarkisk organisation, men det kan förändras. Arbetsdelning behöver inte vara synonymt med över- och underordning. Vi arbetar tillsammans, vi tar gemensamt ansvar för patienterna och vi måste ta ansvar för varandra som arbetskamrater och medmänniskor. Nu har vi chansen att med ord och handling riva gamla murar och bryta mossiga strukturer. Om du är läkarstudent, gå fram till sjuksköterskestudenten och säg att du stödjer deras krav. När du rondar i morgon, tala om att du värdesätter sjuksköterskans arbete och att arbetsgivaren också borde visa det i lönekuvertet. Sjuksköterskornas sak är vår. Vi får inte sitta tysta nu.