En procent av Stockholms vuxna in­vånare står för 30 procent av landstingets sjukvårdskostnader och för var fjärde akutinläggning. I snitt har de 64 vårdkontakter på ett år. Detta fick landstingspolitikerna att reagera.

– Vi fick ett politiskt uppdrag att ta reda på hur man bäst tar hand om de här patienterna och hur vi ökar deras livskvalitet, berättar överläkaren Ann Fjellner.

Hon är ordförande i styrgruppen för ett utvecklingsprojekt som nu pågår i Stockholms läns landsting, där vårdcoacher är en viktig del. Coachernas uppgift är att hitta och hjälpa högkonsumenter av sjukvård, och de första satte igång sommaren 2010 på Danderyds sjukhus och Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. I dag finns 15 vårdcoacher, alla sjuksköterskor, spridda på Stock­holms­sjuk­husen. Var och en har mellan 50 och 100 patienter knutna till sig.

Preliminära resultat efter nio månader visar att både antalet akutbesök och dagar på sjukhus minskat för patienterna som fått en vårdcoach, jämfört med en kontrollgrupp. Dessutom vittnade patienterna om en rejält mycket bättre livskvalitet. Kostnaderna för akutsjukvård sjönk, enligt Ann Fjellner, med 40 procent.

– Men huvudbudskapet är att patienterna mår så mycket bättre när de slipper vandra runt, säger hon.

Resultaten är så goda att landstinget nu vill anställa 100 vårdcoacher eller vårdlotsar som ska ansvara för runt 5 000 patienter.

Men att se patienters helhetsbehov – är inte det primär­vårdens och distriktssköterskornas uppgift?

Kristina Hesslund, som är ordförande för Distriktssköterskeföreningen, håller delvis med.

– Vi är utbildade för den typen av arbete och det många av mångsökarna behöver är en distrikts­sköterska. Men det arbete vi är satta att utföra i dag är ren sjukvård. Den förebyggande verksamheten får ske i mån av tid – och den tiden finns inte, säger hon.

Som vården ser ut i dag kan lotsarna dock be­hövas, anser hon.

– Men att det ska behövas känns egentligen som ett underkännande av hela sjukvårdssystemet. Man ska inte nöja sig med detta, vi måste hitta bättre system, säger hon.

Sofia Landström är projektledare och vd för utvecklingsbolaget Aktiv Hälsostyrning där vårdcoacherna i Stockholm är anställda.

– Hur vi än bygger sjukvårdssystemen så kommer det finnas patienter som har så många vård­kontakter att ingen vårdgivare kan ha den överblicken, säger hon, och poängterar att tanken inte är att ifrågasätta den befintliga vården.

­­– Men det finns patienter som inte syns så mycket i primärvården, som inte har en etablerad kontakt där. Då kan vårdcoachen se till att patienten får en bra kontakt med till exempel en distriktssköterska.

Vårdförbundet har drivit frågan om att införa vårdlotsar ända sedan 2002, för att hjälpa patienten att hitta rätt och fungera som bryggor mellan landsting och kommun och mellan privat och offentlig vård.

Finns det då inte en risk att vårdgivarna bryr sig mindre om helheten om det finns en vårdlots?

– Risken minskar snarare, för i dag tar ju ingen ansvar för helheten. Men det är klart, när man petar i vårdens system och inför nya funktioner kommer det hända saker som vi inte kan förutse. Kanske är vårdlotsar ett övergående fenomen, tills vi blir bättre på att få ihop vårdens system, säger Eva-Lisa Krabbe, förbundssekreterare i Vårdförbundet.

I Blekinge arbetar nio personer som har en liknande funktion, men som kallas äldrelotsar och är utspridda i länet. Äldrelotsarna möts varje vecka och diskuterar sina erfarenheter och två utvecklingsledare finns med och samlar ihop informationen. Lotsarna arbetar med patienter som bor i andra kommuner än den de själva arbetar i – för att inte vara uppbundna av personliga kontakter och kunna se kritiskt på organisationen.

– En lots är inte lösningen på problemet. Problemet är att vårdsystemet är så komplext att det är svårt för den lilla människan, speciellt att hitta rätt. Och vårdorganisationen i dag tillåter inte att de vanliga sjuksköterskorna har den överblick som krävs, säger Göran Holst.