Är statiner verkligen bra mot allt?

Effekten av statiner är inte bara kopplad till lipid-sänkningen i sig, utan man har diskuterat ett stort antal andra möjliga effekter, framför allt antiinflammatoriska. När simvastatin först introducerade så betraktades detta som ett nytt, dyrt och oprövat läkemedel. Först med publiceringen av 4S-studien 1994 började statinernas verkliga genombrott och nu är de spridda över hela världen som basläkemedel för den preventiva kardiologin.

Det gäller inte bara vid sekundärprevention, utan även primärprevention hos individer med så hög risk att behandling är motiverad. Ett stort antal studier har bekräftat statinernas effektivitet och relativa ofarlighet, vilket dokumenterats i stora metaanalyser (Lancet 2005; 366: 1267-78) och i en tioårsuppföljning av 4S-studien.

Det har även funnits problem på vägen, vi minns alla hur cerivastatin drogs in efter det att man upptäckt en ökad risk för muskelbiverkningar. Övriga medel inom klassen har dock visat sig vara beskedliga vad gäller biverkningar, nu senast även nykomlingen rosuvastatin som jämfördes mot placebo hos patienter med hjärtsvikt i Corona-studien. Det var en svår studie att genomföra eftersom bakgrundsbehandlingen var mycket omfattande i bägge terapiarmarna (sex läkemedel i genomsnitt per patient vid baslinjen). Detta påverkade säkert att primär utfallsvariabel utföll med ickesignifikant skillnad mot placebo. Däremot blev det färre sjukhusinläggningar i statinarmen, vilket kan väcka intresse för kommande hälsoekonomiska analyser. Kan det vara så att det dyra rosuvastatin närmar sig kostnadseffektivitet eller ej? Denna och andra frågor väntar på svar.

Det är fastslaget i de flesta svenska riktlinjer att simvastatin är och bör förbli basläkemedel, helst i den evidensbaserade dosen 40 mg till natten. Det kan dock finnas enstaka patienter med hög risk, exempelvis vissa diabetiker eller individer med svår kranskärlssjukdom, där andra statiner kan ha en berättigad användning. Atorvastatin har exempelvis dokumentation för diabetiker i Cards-studien.

Statiner har även prövats på en rad andra sjukdomstillstånd. Det gäller bland annat multipel skleros, demens och inflammatorisk tarmsjukdom. Den gemensamma faktorn är inflammation. Ännu har dock resultaten varit ganska magra.

Lärdomen från statinutvecklingen är att nya och okända läkemedel kan visa sig vara mycket användbara, men att omfattande testning bör ske inom ramen för såväl randomiserade kliniska studier som uppföljning i observationsstudier. Detta visar att medicinen måste ha siktet inställt framåt och välkomna innovationer.

På en rullande sten växer ingen mossa. Vi behöver nya läkemedel – utvecklingen måste fortsätta!