Antabus får stöd i rekommendationer

Behandlingsrekommendationerna bygger på ett expertmöte som Läkemedelsverket höll i slutet av oktober i år, en litteratursökning samt en kunskapssammanställning från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, från 2001.

I rekommendationerna slår Läkemedelsverket fast att motiverande samtal mellan läkare och patient kan leda till minskad alkoholkonsumtion. Men läkemedelsbehandling kan vara motiverad om ett konstaterat alkoholberoende finns.

Däremot är det inte nödvändigt att kombinera läkemedelsbehandling med psykosocial behandling. Enligt Läkemedelsverket har flera aktuella studier visat att behandling med Campral (akamprosat) och Revia (naltrexon) hade lika god effekt om de kombinerades med läkarkonsultation med goda råd och stöd som med ett kognitivt baserat behandlingsprogram.

Enligt rekommendationerna är kunskapen om vilket läkemedel som är bäst för vilka patienter fortfarande begränsad. Men det finns visst stöd för att patienter med stort begär efter alkohol och ärftlighet för alkoholberoende får bäst hjälp av naltrexon. Det kan också vara ett lämpligt preparat om målet inte är alkoholfrihet, utan att patienten ska få bättre kontroll över sitt drickande.

Om målet är alkoholfrihet har akamprosat visat goda resultat, enligt myndigheten. Men Läkemedelsverket vill också lyfta fram läkemedlet Antabus (disulfiram) och anser att det försvarar sin plats i behandlingsarsenalen, när målet är alkoholfrihet.

I detta skiljer sig Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer något från remissversionen av Socialstyrelsens kommande nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård, se också Dagens Medicin nr 40/06. Där förklarar Socialstyrelsen att det bästa vetenskapliga stödet finns för Campral och Revia, medan Antabus får sämre betyg.

Både Socialstyrelsen och Läkemedelsverket är dock eniga om att Antabus ska ges under överinseende av läkare för att ha effekt och att implantat med detta preparat är verkningslösa.

Socialstyrelsen anser också att akamprosat och naltrexon kan användas i kombination. Läkemedelsverket konstaterar att dokumentationen är begränsad när det gäller denna kombination och att det inte är helt klart att den är bättre än de enskilda läkemedlen var för sig. Därför bör kombinationsbehandling enbart ges inom specialistvården, anser myndigheten.