Ångest över jobbet väcker självmordstankar

Hur ska den som själv brottas med självmordstankar kunna bedöma patientens depression? Hur ska den som vill klättra i karriären kunna erkänna att hon tycker att hon inte räcker till? Hur ska den pigga, högpresterande och ständigt leende unga läkaren våga berätta att hon inte alls mår bra?

– Många tror att läkaren ska vara stålkvinnan. I en kultur som har varit manligt dominerad så länge kan det kännas extra viktigt för en kvinna att inte visa sig svag. Det är ett knepigt avvägande, hur man gör för att både bibehålla sin konkurrens­kraft, men samtidigt ta sig själv på sådant allvar att man inte tar stryk, säger Åsa Nilsonne.

För ungefär ett år sedan lade hon upp ett mejl på sin blogg från signaturen ”Ledsen läkare”. Brevskrivaren bad om hjälp när ”självmordstankar ständigt dyker upp som lösning på ens problem, tex när man inte tycker att man duger på jobbet”.

Åsa Nilsonne skrev ett långt svar och fick snabbt många fler inlägg. Berättelse efter berättelse om unga kvinnliga läkare som är deprimerade men inte söker hjälp. Som funderar på självmord som lösningen på en situation de inte kan hantera.

”När jag var inlagd på psyk för inte så länge sen var det jag, två läkare, en forskare på KI, två sjuksköterskor och en undersköterska samtidigt på avdelningen…” (Läkarstudent)

2006 gjordes en enkät bland läkare på Karolinska universitetssjuk­huset. Av de läkare som svarade på enkäten uppgav nästan var tredje att de hade haft självmordstankar. Internationella studier har tidigare visat att självmordsfrekvensen bland kvinnliga läkare är högre än bland manliga läkare.

– Det är ett riskyrke att vara kvinnlig läkare. Känslan av att vara otillräcklig är stark hos många. Jag har handlett många läkare och träffat många som är väldigt ledsna, framför allt kvinnor. Vi vet också att kvinnliga läkare har en 50-procentig risk att bli så deprimerade att de borde söka hjälp, säger Åsa Nilsonne.

Men varför tycks kvinnliga läkare vara mer utsatta än manliga? Åsa Nilsonne berättar att flera studier har visat att både manliga och kvinnliga läkare tycker att det stora ansvaret och skiftarbetet är mest belastande i yrket. I en senare undersökning ombads läkarna ange vad som stressade dem. Då angav kvinnorna tre faktorer som inte förekom hos männen.

En var sexuella trakasserier. Trakasserierna kan både bestå av ett nyp i baken från en patient eller en sliskig kommentar från en överläkare.

– Det kan vara påfrestande, särskilt för unga kvinnor, som ofta frågar sig: Vad har jag signalerat? Är det mitt fel? Sånt beteende syftar till att hålla henne på plats, säger Åsa Nilsonne.

En andra faktor var enligt studien bristande respekt från medarbetare. De kvinnliga läkarna uppgav att de fick sämre stöd av till exempel sjuksköterskor.

– Jag var en gång mentor till en kvinnlig röntgenläkare som berättade att sjuksköterskorna alltid hjälpte de manliga läkarna att knäppa det tunga röntgenförklädet i ryggen. Men ingen knäppte hennes. Det kan man se som en liten grej, men om man multipli­cerar det med 20…

Den tredje faktorn var de konflikter som kraven hemifrån orsakade.

– Det kan handla om att lämna och hämta barn, att ta hand om sjuka farmor, att se till att katten avmaskas. Kvinnliga läkare får oftare höra att ”du väljer väl att bli långvårdsläkare – det går så bra att kombinera med barn”. Men tänk om jag vill bli chef för Läkare utan gränser? Att höra sådant kan tära på självförtroendet, säger Åsa Nilsonne.

”Det är en sån lättnad att läsa att det finns fler läkare som känner som jag. Att man balanserar på gränsen hela tiden. (---) Har en känsla av att vara en ’fuskdoktor’ som snart blir avslöjad.” (En till läkare o kvinna)

Åsa Nilsonne menar att kvinnor verkar ställa högre krav på sig själva – och att de ofta har sämre tilltro till sin egen kompetens och till vad de presterar. Det har också visats i en ny studie av svenska AT-läkare.

– Det förefaller vara så att män oftare ser yttre förklaringar till att de får problem – att antalet vårdplatser inte räcker till, att landstinget har ont om pengar.

En kvinna, däremot, förefaller oftare se problemet hos sig själv, menar Åsa Nilsonne.

– Det blev en riktig aha-upplevelse för mig själv en gång när jag gick primärjour på psykakuten. Plötsligt gick det upp för mig att det inte var mitt fel, det var inte jag som hade dimensionerat antalet vårdplatser. Det gjorde det otroligt mycket lättare för mig att hantera när det kom in en suicidal 18-åring som det inte fanns plats för, säger hon.

Hon drömmer om ett system för läkarnas AT mer likt det i USA, där varje journalanteckning gås igenom tillsammans med en handledare. Där får AT-läkarna direkt feedback på sitt arbete – något som hon tror kan göra de osäkra mer stärkta.

”Är det olämpligt att arbeta inom psykiatrin när man själv mår dåligt? Olämpligt att vara doktor överhuvudtaget?” (Emelie)

Ett annat sätt är att spräcka myten om den perfekta läkaren med en perfekt familje­situation och fläckfri bakgrund.

– Hur frisk ska man egentligen vara som doktor? Det kan bli en riskfaktor att inte kunna berätta att man mår dåligt. Det vore ju hemskt om vi sållade bort alla dem som var normalt känsliga. Vi vill ju ha dem som läkare också, vi måste ta hand om dem.

Hur farligt är det då med självmordstankar? Är det viktigt att ta dem på allvar?
– Det är inte farligt att tänka på att begå självmord, det har de flesta gjort någon gång. Men om man märker att man faktiskt vill dö, om man samlar på sig tabletter, om man är konkret i sina planer, då måste man ta det på allvar.

För kollegan till den som mår dåligt gäller det att våga lägga sig i.
– Det är i alla fall inte farligt att fråga om självmordstankar. Det har visat sig vara farligare att inte fråga, säger Åsa Nilsonne.

”Diskuterade ämnet på en tjejmiddag där alla 6 närvarande var nyligen färdiga eller snart färdiga läkare. 3 hade tänkt tanken på att ta sitt liv senaste året, en hade försökt. Vi kom fram till att vi verkligen skulle uppskatta en ’överlevnadshandbok’ för kvinnliga läkare.” (Emelie)

– Självmordstankar kommer oftast när man tänker att det är hopplöst, när man tror att det inte finns någon ljusning. Det hjälper att veta om att det blir bättre, för de allra flesta blir det lättare när de blir äldre, säger Åsa Nilsonne.

Fotnot: Citaten ovan är hämtade från Åsa Nilsonnes blogg, www.nilsonne.se.