Vårdens förmåga att hjälpa psykiskt sjuka misstros
2010-01-27Sju av tio svenskar anser inte att personer med psykiska problem får professionell hjälp inom vården.
Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam, har frågat mer än 2 000 svenskar om psykisk ohälsa. Resultaten antyder att misstron mot psykiatrin är utbredd.
Endast 30 procent av de tillfrågade instämmer i påståendet att de flesta människor med psykiska problem får professionell hjälp inom sjukvården.
– Det är en olycklig bild av vården som gör att folk inte söker hjälp i tid. På så sätt växer problemen för både den som behöver professionell vård och samhället i stort, säger Rickard Bracken, projektledare på Handisam, i ett pressmeddelande.
Förtroendet för vårdens förmåga att hjälpa psykiskt sjuka skiljer sig åt mellan olika grupper. Generellt är unga, kvinnor och personer med högskoleutbildning mer negativt inställda än vad äldre, män och personer som inte har gått på högskola är. Personer som själva har erfarenhet av psykisk sjukdom är mer negativa än den övriga befolkningen.
Foto: Photos.com
Personer som har egen erfarenhet av arbete med psykiatrisk vård, stöd och omsorg är mer positivt inställda än övriga. Trots det är andelen bland dessa som har svarat att de flesta får professionell hjälp inte större än 35 procent.
Handisams opinionsundersökning har gjorts som en del i ett större arbete med att förändra attityderna till personer med psykisk sjukdom. Svaren visar att det fortfarande finns en utbredd misstro. Bland annat svarar 61 procent att personer som en gång har varit patienter på en psykiatrisk klinik inte är lämpliga som barnvakter.
Skriv kommentar
Dagens Medicin vänder sig till dig som arbetar i sjukvården och vår kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet.Kommentarer
Jag kan hjälpa psykiatri. det fattas god reklam av psykiatri. Det är tabu. kom åt med psykiatrin. lovar er att den här artikeln blir då rent paranoia, folk vet att psykiatri är god vetenskap.
Anmäl kommentar
Det säger en del om dig, XY, att du instämmer i Namn 22:18:s hjärtlösa cynismer.
Anmäl kommentar
Det är helt riktigt Namn 22:18, mycket handlar om värderingar och tidsanda, annat hör till primärvården. Slutligen finns det sådant som hör till psykiatrin. För att psykiatrins resurser ska komma de mest behövande till del är det viktigt att det finns läkarbemanning som noga definierar problemens art, huruvida det är psykiatri eller inte.
Anmäl kommentar
Djupt skrämmande syn på människor som söker akut hjälp för sitt psykiska illamående, Namn 22:18. Jag måste säga att jag hoppas, att du inte arbetar inom psykiatrin!
Anmäl kommentar
11.54;"Huvet på spiken". Men tyvärr har det för en rup personer blivit coolt att gå till psyk, att hota med att ta sitt liv, att skära sig, ta tabl och droger ingår också.
Kanske kan man säga att även att det är coolt är allvarligt fel. Det kan jag tolka som att det fattas ngt i samhället, och att den ungdom som måste söka gemenskap i den typen av akt borde läras att lviet inte lltid är rakt och bekvämt utan det kan vara själv alivet som ser ut så, och att man tillsammand med de sina får finna sätt att hantera det Inte genom professionen psykiatri.
Anmäl kommentar
Frågande,
Utifrån kommentarens formulering anas också ett önskemål om att skifta fokus från patientens mående till allehanda samhällsproblem. Detta kan förstås vara viktigt att belysa, men här handlar ju frågan förstås om vården.
Och har det ur ett medicinskt perspektiv någon betydelse om ett aktuellt psykiskt tillstånd har sin grund i sjukdom eller en naturlig reaktion? Är det inte det psykiska tillståndets art (istället för orsak) som avgör om det är allvarligt eller inte?
Anmäl kommentar
Att det inte fungerar med kontakten socialt med omgivningen och med arbete eller studier kan vara ett mått på hur man mår psykiskt.
Anmäl kommentar
Kanske inte psykiskt sjuk (eftersom jag inte stöder den beteckningen), men i varje fall ett ärende för psykiatrin är man väl, frågande, när man mår så psykiskt illa, att det inverkar menligt på arbetsförmågan och den dagliga tillvaron.
Behöver vi kategorisera?
Anmäl kommentar
Trots alla inlägg förståt jag fortfarande inte vem som avses med "den psykiskt sjuke". Är det en persn med progredierande kognitiva svårigheter pga psykossjukdom, den som känner dödsångest inför sin faktikst snabbt närmande död i cancer, den som just i stunden fortfarande förföljs av maken och har skyddad identitet då han redan föresökt döda barnen, den med melankolis depression, den som förlorat hela sin familj men polisen vill inte utreda trots att gärningsmannen är känd, eller där en förälder fått vårdnanden för vb är så psykopatisk att myndigheterna lurats och den andre föräldern (patienten) inte vågar gp vidare av oro att barnen ska få det svårare då? VEM menar ni?
Kan psykiatrin ge professionell hjälp? Vilken hjälp förväntar man sig, och vad är hjälp mer än ffa stöd i de ovan beskrivna fallen?
Svaret är väl inte ja eller nej, utan i högsta grad beroedende av vad man kna förvänta sig. Trollspön, nej de finns inte ens där.
Anmäl kommentar
Någon av er pratglada som läst rapporten?Skrämmande vilka fördommar det finns, fördommar som vi alla anställda inom psykiatrin, brukare och anhöriga dagligen kämpar emot.
Hoppas att projektet kan hjälpa oss i denna kamp. Annars får vi kanske börja kvotera in personer med psykiska störningar i grannskapet, vänkretsen och som dagisfröknar :)
Anmäl kommentar
Siffran på hur många självmord som skulle kunna undvikas är en grov gissning utifrån de samtal jag haft med medlemmar i den anhörigförening för suicidoffer som jag gått med i. Den är m.a.o. ovetenskapligt framtagen men jag tror inte att jag inte är helt fel ute.
I motsats till dig tror jag att nollvisionen för självmord definitivt kan ha en stor betydelse. Det är klart att vi aldrig kommer att nå noll självmord, men det gör vi förstås inte heller med antalet trafikoffer. Jag tror dock att regeringens (och Stockholms / Hallands) uttalade nollvisioner när det gäller självmord kan få saker att börja hända. Men det var ytterst oväntat för mig att chefer inom psykiatrin uttalar sig mot nollvisionen, den utstakade färdriktning som ju faktiskt på sikt också borde innebära större resurser till psykiatrin. Jag är förvirrad.
Nollvisionen är väl dessutom en del i att skapa en större medvetenhet kring självmord, som du efterlyser (ang. Jacobsson)? Men när den presumtive självmordskandidaten väl identifierats måste det också dessutom finnas professionell hjälp att få. Idag är det enligt min erfarenhet inte så. Överallt annonseras vikten av att söka hjälp om man mår dåligt, men hjälpen finns i praktiken inte när man väl behöver. Uppmaningarna om att söka hjälp känns mer som en kuliss än som en del i ett fungerande system för att fånga upp och rädda människor.
Anmäl kommentar
Psykiatrins ansvar ska tas av psykiatrin och ingen annan. Därom är vi säkert överens namn. Att påstå att jag skulle skrivit något annat är billig retorik som enkelt kan kontrolleras nedan.
Någon statistik över hur många självmord som inträffat p.g.av felaktiga bedömningar har inte jag och om du eller någon annan vet vore jag tacksam för referens eller hänvisning. SoS påstår att ca 600 av 1200 självmord hade en vårdkontakt ( inte enbart psykiatri )senast 4 veckor innan självmordet. Bättre upplösning har vi nog inte för dagen.
Självmordstalen har varit stadigt sjunkande sedan 1980 i Sverige för båda kön och i samtliga åldersgrupper. Senaste 10 åren tenderar dock kurvan plana ut. Således är det något som är rätt. Nollvisioner avseende självmord har ingen trovärdighet. Att allt som kan göras för att minimera självmordstalen bör också göras och många engagerade och seriösa människor jobbar mer än heltid med detta samhällsproblem. Några enkla lösningar av typen Quick fix , finns inte.
Några exakta siffror går inte heller att ta fram då det alltid kommer finnas ett mörkertal av osäkra självmord och olyckor som är självmord men inte ens misstänks vara det.
Var gränsen går för vad som är psykiatri och inte avgörs ytterst av regering och riksdag men i praktiken av professionen. Liksom invärtesmedicinare har tolkningsföreträde i invärtesmedicinska frågor o.s.v.
Men som professor Lars Jacobsson skrev nyligen i läkartidningen så är inte självmord enbart psykiatrins ansvar.
http://korta.nu/3353
Vi har alla ett ansvar som anhöriga, föräldrar, medmänniskor, stadsplanerare, vårdgivare, skola, lärare. De som finns närmast den självmordsbenägne har också störst möjlighet att ingripa.
Anmäl kommentar
Jag hör från så många håll hur de som arbetar i den psykiatriska vården känner sig alltmer uppgivna och överansträngda, ibland riktigt desperata. Detta främst beroende på minskande resurser, krångliga omorganisationer där man flyttar på personal som schackpjäser, och framför allt brist på psykologer och psykiatrer.
Men detta får inte ursäkta att man avvisar en krisande ung person som fått slut med flickvännen "redan i dörren". Det går inte att säga att alla som krisar så kan klaras på ungdomsmottagningen eller i primärvården, eller av anhöriga. Man måste göra en bedömning.
Jag hoppas på att personal i psykiatrin ska upphäva sina röster och protestera mot sparbetingen. Är det tillräckligt många som gör det samtidigt så borde politikerna lyssna och inte avskeda som man gjorde med den tidigare chefen för norra Stockholms psykiatri!
Snart går också en hel generation av erfarna sköterskor och skötare, kuratorer m fl - med bred erfarenhet och kanske lite brokigare utbildning bakom sig än de nu nybakade - i pension. Hur ska det bli då?
Anmäl kommentar
Bäste Ulf Brettstam!
Visst förstår jag vad du menar när du uttrycker att psykiatrins resurser inte bör tas upp av mindre svåra problem. Frågan är bara var gränsen för svåra problem går. Hur många självmord har inte inträffat då patienter skickats hem utifrån bedömningar att dessa inte varit tillräckligt sjuka? Vilka risker är acceptabla? Jag skulle gissa att säkert åtminstone 300-400 människoliv skulle kunna räddas varje år om tillgången till psykiatrisk hjälp varit tillräcklig och adekvat.
Sedan tycker jag, likt Haqvin, att din tanke på att anhöriga skall ta över psykiatrins ansvar är befängd. I de fall där anhöriga är kapabla och personen det gäller är trygg med detta, bra! Men man kan naturligtvis aldrig utgå ifrån att anhöriga skall axla ett sådant ansvar. När det handlar om liv och död kan ansvaret inte vara annat än professionellt.
Anmäl kommentar
Jag måste säga, UB: Tror du verkligen att "upprörda tonåringar med normala flickväns/pojkvänsproblem" uppsöker en psykiatrisk akutmottagning? Tror du att de gör det, hellre än att gå till föräldrar som de har god kontakt med och förtroende för?
För mig är dina påståenden rent uppseendeväckande och djupt cyniska, och alldeles särskilt mot bakgrund av den erfarenhet även jag har i dessa frågor!
Anmäl kommentar
Namn om du läser min kommentar om psykiatrins grupper slipper du tolkningsmisstag. Svåra depressioner hör till psykiatrin, normala livskriser, upprörda tonåringar med normala flickväns/pojkvänsproblem gör det ej. Dessa borde kunna få stöd av sina föräldrar först och främst. Att det inte alltid är så att det finns vettiga föräldrar är en annan sak och tragiskt i sig.
Anmäl kommentar
Klockan 17.11 skrev Ulf Brettstam;
"...om det finns anhöriga, familj eller nära vänner OCH NÅGORLUNDA NORMALA RELATIONER, är det väl här en människa i kris i första hand borde kunna få stöd, tröst, samtal och förståelse?"
Anmäl kommentar
Ja, jag kan intyga att händelsen satt fruktansvärda spår i oss som nog aldrig går ur.
Men jag tycker att frågan om hur rätten till vård ser ut är viktig. Om man är en ung person, som det aktuella fallet, som drabbas av depression och söker hjälp för suicidtankar så får jag utifrån ditt inlägg känslan av att hans öde var beseglat redan innan mötet med psykiatrin. Jag tolkar dig så att denna kategori genomgående nekas hjälp utifrån ett antagande att det handlar om "påtryckningsmedel" eller omogenhet då många fall handlar om detta? I sådana fall så hade min anhörige i praktiken aldrig någon chans att överleva eftersom han råkade ha "riktiga" problem. Vilka risker anses acceptabla inom psykiatrin?
Anmäl kommentar
UB!
Det är inte alldeles ovanligt att anhöriga just är en del av den problematik som driver, inte minst unga människor, till självmordstankar och fullföljda självmord. I sådana lägen kan man självfallet inte vända sig till de anhöriga för att få stöd!
Anmäl kommentar
Har Ulf Brettstam hört talas om utlösande faktorer för mer djupliggande psykisk problematik, eller är sådana elementära, psykologiska samband obekanta för en biträdande överläkare i psykiatri?
Sedan vidhåller jag att evidensen inom både psykologin och psykiatrin vilar på sällsynt bräcklig grund - från rent vetenskaplig synvinkel. Det gör även den skenpositivistiska evidens, som bl.a. SBU värderar så högt.
Däremot finns det hyllkilometer med litteratur, som beskriver och förmedlar drabbade människors mycket vältaliga, personliga livserfarenheter. Erfarenheter som dock fullständigt ignoreras i den medicinska psykiatrin!
Anmäl kommentar
Dödslängtan eller självmordstankar i sig säger inget om risken för självmord. De som väl berättar om sådana tankar "ropar" på nån sorts hjälp och då finns i alla fall en chans att ingripa. Sen finns de som använder hot om självmord som "påtryckningsmedel" för att uppnå andra syften. Unga omogna individer med svallande känsloliv kan bli ganska dramatiska ibland i sina uttryck, liksom vemsomhelst av oss i stark affekt kan säga en massa dumheter som vi egentligen inte menar och ångrar efteråt när vi besinnat oss.
Sen är det väl så att om det finns anhöriga, familj eller nära vänner och någorlunda normala relationer, är det väl här en människa i kris i första hand borde kunna få stöd, tröst, samtal och förståelse?
Det är få saker här i livet som sätter sådana spår som att förlora en anhörig i självmord. Sånt borde ingen behöva uppleva.
Anmäl kommentar
Anna; i det aktuella fallet var vi anhöriga också i kontakt med psykiatrin utan att det för den skull hjälpte. Sedan vill jag bara nämna också att jag tycker att det vore orimligt, både etiskt och praktiskt, med ett system som vältrar över vårdens professionella ansvar på anhöriga. Att bedöma risker, skydda och fastställa vårdbehov för suicidnära personer kan aldrig bli ett ansvar för anhöriga.
Anmäl kommentar
Det är klart att det sker misstag inom psykiatrin. Jag beklagar att du har mist en anhörig nyligen. Någon sorts samarbete mellan anhöriga och psykiatrin vore önskvärt i svåra fall. Efteråt med facit i hand så är det lätt att se att något skulle ha gjorts för att förhindra att det blev som det blev. Namn,
nu är jag en brukare fast jag har ett förflutet som vårdpersonal så jag är inte riktigt rätt person att svara på din fråga.
Anmäl kommentar
Anna, 16:15: Om psykiatrin får information om att en person är nära att begå självmord, hur ser psykiatrins ansvar ut enligt dig?
Anmäl kommentar
Ulf Brettstam, det är möjligt att jag tog i väl häftigt. Jag talar dock utifrån egen erfarenhet, vilket gjorde mig agiterad. Jag förlorade nyligen en nära anhörig i vad som verkade var en relativt oskyldig livskris. Personen hade kontakt med psykiatrin men blev inte tagen på allvar och tog därefter sitt liv, helt i onödan och fullständigt meningslöst. Man måste naturligtvis få den hjälp man söker. Jag tror att få "okynnes"-utnyttjar sjukvårdens resurser på det sätt som antyds. Problemet är väl så att resurserna är för små i förhållande till behoven.
Anmäl kommentar
Vänner och anhöriga måste rycka in vid vanliga livskriser. Det går så klart inte att vältra över det på psykiatrin som ofta får stå till svars när någon har begått självmord.
Det diskuteras sällan om vad de närmaste kunde ha gjort för att undvika självmord när det skrivs om det i pressen.
Anmäl kommentar
Att samtala med den psykotiske patienten på ett för denne bra sätt är inte okomplicerat. Men viktigt är det och ett stort underskott på sådana samtal har vi helt klart inom psykiatrin.
Anmäl kommentar
Jag tror inte att antipsykotika med effekt på glutamat kommer att revolutionera så mycket för landstingen, men kanske för kommunerna. Det preparat som har kommit längst hade effekt mot positiva symptom som Zyprexa, vilket är en besvikelse, eftersom det då är sämre än Leponex. Landstingen vårdar de positiva symptomen medan kommunerna vårdar de negativa och kognitiva symptomen.
En sak som en del på sajten är kritiska mot är att man under en flera månaders inläggning inte får någon att diskutera sin psykos med. En psykos är en skräckupplevelse och en debriefing låter motiverad. Det kanske kan gå att minska risken för vanföreställningarna att återkomma om man får i en diskussion med psykolog tillfälle att avfärda dem.
Anmäl kommentar
Tagga ned lite namn!
Livskris är inte sjukdom. Klart människor i kris ska ha hjälp men ska alla i kris till psykiatrin? Det är just sådana orimliga egocentriska förväntningar jag anar du och många andra har på oss i psykiatrin som gör vårt uppdrag svårt att genomföra - vi ska tillfredsställa litet som stort -lätt som svårt. När vi översvämmas av livskriser, lätta till medelsvåra depressioner, okomplicerade ångesttillstånd, lättare sömnstörningar etcetera, etcetera och på så sätt fullständigt uttömma redan små resurser - vem ska då ta hand om de verkligt psykiskt sjuka individerna, högrisk individer för självmord, kroniska psykoser, akuta stormande psykoser, tvångsvårdsfallen, de djupa och svåra depressionerna med eller utan psykossymptom?
Det är dessa senast nämnda grupper som är den specialiserade psykiatrins uppdrag att hjälpa.
Anmäl kommentar
"pojkvän/flickvännen gjort slut! Man är ledsen, i kris, kanske lite unge Werthers lidande med självmordstankar över sig."
Det låter lite föraktfullt hur du beskriver människor som hamnar i livskriser. De facto tar ganska många unga människor livet av sig just i den situation som du beskriver. Vad skall man kalla dessa? Collateral damage? Har vården inte en skyldighet att hjälpa till även om orsaken inte är schizofreni? Menar du att man inte skall ta självmordstankar på allvar? Jag vill påminna om de 1500 människor som tar livet av sig, där vissa blivit bemötta med den attityd som du beskriver, blivit hemskickade och avslutat det hela.
Anmäl kommentar
Redan i början av 70-talet kunde man få besök på psykakuten av unga människor för att pojkvän/flickvännen gjort slut! Man är ledsen, i kris, kanske lite unge Werthers lidande med självmordstankar över sig. Är detta psykiatri? Nä ta mig tusan det är det inte. När vi inom psykiatrin försöker renodla verksamheten till de som ingen annan kan hjälpa, gnälls det och skälls det från kommuner, andra discipliner, anhöriga och patienter som ingen vill veta av.
Anmäl kommentar
Ulf
Och detsamma gäller för psykofarmaka för just de här tillstånden. Effekten utöver placebo sjunker när man tar med ickepublicerade läkemedelsprövningar eller räknar bort de allvarligaste problemen. Vilket just är ytterligare ett skäl att ifrågasätta om lindrig depression och ångest bör klassas som sjukdomar och om det ska vara vårdens uppdrag att ta hand om dessa patienter.
Hur som helst så är det inte svårt för representanter från olika läger att hitta fog för sin kritik av olika metoder. Något som borde lämna lekmän med intrycket av att inget fungerar.
Anmäl kommentar
Martin!
SBU:s urvalsmetodik avseende studier av KBT.s effekter har inte utan fog kritiserats. Evidensen för KBT är väl som bäst måttlig - begränsad. Andra psykoterapimetoder saknar evidens egentlig evidens. Att psykoterapi i sig hjälper har evidens men för vilken terapiform som hjälper en specifk patient saknas evidens.
Anmäl kommentar
Anna
Tanken är väl att man från de olika lägren menar att det läggs ned alltför mycket tid och energi på behandlingar som inte gör någon nytta och att detta lamslår psykiatrin. Om man är övertygad om A hjälper men inte B så blir det väldigt frustreande att se att resurser som kunde gå till A istället går till B.
Sen är det förstås mycket rent ideologiska strider och de har sin historia.
Anmäl kommentar
Jag förstår inte varför det läggs ner så mycket energi på att vara emot och inte för behandlingar inom psykiatrin?
På så sätt lamslås lätt hela verksamheten.Inte undra på att de flesta läkare inom psykiatrin väljer att jobba som hyrläkare.
Anmäl kommentar
Sjukvårdsanställd
Jag ber om ursäkt om diskussionen urartat till sofismer. Jag är dessvärre lagd åt det hållet. Men utan att återgå till den kanske väl akademiska diskussionen om vad en sjukdom är så ser jag ändå en del av psykiatrins problem just här. I svårigheterna att definera sin egen verksamhet. Det vidmakthåller motsättningarna inom psykiatrin då olika företrädare har väldigt olika syn på vad psykiatrin är och bör vara. Det, tänker jag, gör att många möten med psykiatrin inte blir så professionella som de kunde bli.
Nedan tas det upp om vården ska syssla med att ge kärlek, raljerande förstås men ändå inte helt irrelevat. Min egen bild av psykiatrin som anställd där är att den har expanderat över alla rimliga gränser så att jag nu har mycket svårt att skilja på just sjuk och ickesjuk. Detta främst då för de stora depressions- och ångesttillstånden.
Vad som ytterligare försvårar är att många människor söker sig till psykiatrin med högst reella problem som jag vet att jag kan hjälpa dem med - men som jag inte kan se som vård. Jag önskar att det fanns en organisation som kunde ta hand om dem men det finns inte. Så då får jag låtsas att de är sjuka och låtsas att jag behandlar dem.
Ulf Brettstam
Jag tycker nog att evidensen för psykoterapi är ganska tveksam. Att det finns gott om bra studier på vilken effekt KBT (framför allt) kan ha är ovedersägligt men vad betyder de för klinisk praktik? Neal jacobsson, en forskare inom KBT-fältet som bla tittat på vad psykologer i praktiken faktiskt gör menar att han aldrig sett någon följa behandlingsmanualerna. Inte ens han själv, och han skriver manualerna!
Så, vad är det då som har evidens?
Sen ska jag väl tillägga att jag själv bedriver psykoterapi (KBT) och vet av egen erfarenhet att det oftast fungerar mycket bra. Men det är ju just den erfarenheten som vi inte vill bygga våra riktlinjer på. jag är förstås jävig.
Anmäl kommentar
Det är föga förvånande att H så kraftfullt värjer sig mot krav på genomlysning och granskning av floran av psykoterapimetoders eventuella för och nackdelar. Skulle H dessutom ha rätt i sin trossats att alla förekommande behandlingsmetoder inom psykiatrin saknar evidens, måste all psykiatrisk verksamhet upphöra omgående då verksamheten inte bedrivs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet eller evidens. Så säger lagen!
Men vi kan lugna eventuella oroliga läsare - H:s trosvissa kategoriska kommentarer saknar stöd hos SKL, SoS, SBU, Regering och Riksdag och hos de professionella utövarna av psykiatrisk vård.
Evidensstyrkan ( bedömning av det samlade vetenskapliga stödet ) kan graderas i olika nivåer - starkt - måttligt - begränsat - otillräckligt. Ju starkare evidens desto mindre troligt är det att nya rön påverkar vad som redan är känt.
Den intresserade kan läsa mer om hur evidensgranskning går till här: http://korta.nu/09a4
Anmäl kommentar
Psykoterapi är det bästa som hänt mig inom psykiatrin.
Anmäl kommentar
Alla skolor och metoder inom området psykisk ohälsa saknar evidens i strikt, positivistisk mening, UB. Det gäller även den medicinska psykiatrin!
Anmäl kommentar
Sensationellt påstående från H! Psykoterapi saknad tillräcklig evidens!
En gryende sjukdomsinsikt får vi hoppasfrån detta vanligtvis rabiata oumkullrunkeliga håll. Jag ber att få gratulera till nyvunna insikter,
Anmäl kommentar
Sanslösa påståenden, Ulf Brettstam!
Hur skulle du kunna koppla den typen av "biverkningar" till en samtalskontakt? Möjligen till en specifik, personlig kontakt, men självklart inte till en psykoterapeutisk metod. All mänsklig kontakt - dvs. livet självt! - ger bestående skador och men.
Att det krävs gedigen kunskap, erfarenhet och personlig lämplighet instämmer jag gärna i, men hur ser "odiskutabel vetenskaplig evidens" ut på ett område där det är omöjligt att generalisera, renodla och mäta?
Hur ser den "odiskutabla, vetenskapliga evidensen" ut inom den medicinska psykiatrin, UB? Inte ens inom fysiken når man sådana himmelska höjder, och psykiatrin befinner sig ändå i andra ändan av mätbarhetsskalan!
Anmäl kommentar
Det är hög tid att noggrannt undersöka och öppet redovisa biverkningarna av psykoterapeutiska behandlingsmetoder!
Jag kan garantera ett dödsfall finns bland biverkningarna, liksom försvårande, försenande av läkningsprocessen liksom bestående skador och men.
Det krävs gedigen kunskap, erfarenhet, personlig lämplighet, adekvat och fungerande handledning och sist men inte minst odiskutabel vetenskaplig evidens ( lagkrav på behandlingar inom Hälso- och sjukvården ) för vald psykoterapitmetod om sådan ska användas i vården. Här finns oerhört mycket arbete kvar att göra, dessvärre då behoven är stora.
Anmäl kommentar
Allmänläkare, Martin m.fl.!
För att från början göra klart vad jag menar med sjukdom, så syftar jag på den definition som outtalat och i praktiken används inom läkarvetenskapen. Ungefär så här: Sjukdom är en funktionell avvikelse i kroppen hos en enskild individ, med primärt och huvudsakligen fysiska/biologiska orsaker. Med en sådan definition anser jag alltså att de stora grupperna av psykisk ohälsa inte skall betraktas som sjukdomar. Dels är tillstånden inte isolerade till individen och dels har de primärt och huvudsakligen inte fysiska/biologiska orsaker. De är huvudsakligen miljö- och relationsstörningar!
Precis som Martin säger kan man med fog betrakta de biologiska avvikelserna som fenomen och inte som grundorsak, eller helt enkelt som en följd av miljöpåverkan. För att ta serotoninhalterna som exempel: Såvitt jag minns har man kunnat konstatera sänkta serotoninhalter hos förälskade par. Är då förälskade människors receptorer patologiska, eller har de bara reagerat naturligt på en för de förälskade specifik, social situation? På samma sätt kan ju deprimerade människor ”självläka” (som det så medicinskt heter i läkarvärlden). När så sker återställs serotoninhalterna, åtminstone i det närmaste. Har deras receptorer då upphört att vara patologiska?
Upptäckter av biokemiska avvikelser har inget att säga om orsakerna till dessa avvikelser, Allmänläkare! Det innebär också att rena biokemiska försök att påverka dessa avvikelser inte självklart är konstruktiva. De kan t.o.m. vara direkt destruktiva i ett längre perspektiv! Kroppen kan t.ex. försöka kompensera, så att avvikelserna i grunden i stället förstärks.
Om man ser en förbättring även i ett längre perspektiv, kan man väl säga att man har funnit ett fungerande läkemedel mot avvikelsen, även om vi inte vet vad den har för orsaker. När det gäller just psykisk ohälsa går det emellertid inte att se några komplikationsfria förbättringar, och det går därför inte heller att dra några slutsatser om ”bot av sjukdom”. Effekterna har därutöver inget att säga i grundfrågan, huruvida vi skall betrakta avvikelsen som en sjukdom eller inte.
Admin1 på viska.se!
viska.se har i hög grad ett biologiskt perspektiv på de tillstånd som betecknas ”schizofreni”, vilket säkert påverkar vilka medlemmar som attraheras till sidan.
Ulf Brettstam!
Det finns helt andra alternativ till ditt hårt biologiska förklarings- och behandlingsperspektiv!
Anmäl kommentar
När klorpromazinet ( Hibernal ) kom i början av 50-talet kunde ca 50% skrivas ut från de dåvarande mentalsjukhusen till ett liv utanför sjukhusväggarna. Alla andra-tredje generationens antipsykotika tillsammans har medfört att ca ytterligare 10% kunnat skrivas ut.
Den intressantaste pågående farmakologiska utvecklingen idag är, menar jag, N-methyl-D-aspartat (NMDA) receptor stimulerande medel ( glutamatreceptoragonist ) som visats ha positiva effekter på såväl negativa symtom som kognitiv funktion i kombination med förrsta generationens antipsykotika. Just de negativa symtomen ( isoleringstendens, energifattigdom, sviktande initiativförmåga, känslotomhet ) har vi inga bra medel mot idag möjligen undantaget clozapin.
Det har blivit allt mer klart att det kanske viktigare att välja medicin från ett individuellt biverkningsperspektiv i stället för av industrin påstådda fördelar av det ena eller andra preparatet. Följsamheten till behandling är avgörande för långtidsprognosen när det gäller psykossjukdomarna.
Anmäl kommentar
Ulf Brettsstam
Du pekar verkligen på en central punkt.
Hur mång studier i dag är gjord apå ett representativt uval?
i stället har man ett icke represenatievt urval somman undersöker desto djupare, men vad ger det. Inget!
Anmäl kommentar
Representerar en schizofrenisajt med 1600 medlemmar. Många på sajten vill naturligtvis bli friskare och få ett normalt liv. Det folk främst är intresserad av är mediciner faktiskt och särskilt bättre sådana. Intresset för psykoterapi är inte så stort, men en del har blivit hjälpta av KBT. Det finns också de som är direkt avvisande till psykoterapi. Socialpsykiatri är heller inte så efterfrågat.
Själv tycker jag att eftersom inga revolutionerande antipsykotika finns i pipeline, så borde mer satsas på socialpsykiatriska behandlingar. Kanske borde socialpsykiatriska avdelningar finnas på kliniken för att garantera att resurserna finns och används?
Inom diagnostiken händer spännande saker och i slutet av detta år skall det komma en blodtest för diagnostik av schizofreni. Läs mer om detta här
Anmäl kommentar
Bra inlägg dr Brettstam. För övrigt tycker jag den här diskussionen har slagit över i sofismer. Kan nästan tycka att svaret på frågan om orsak till sjukdom lika väl kan vara Det onda ögat... Är det inte meningen att man ska försöka diskutera hur psykiatrin kan förbättras, istället för detta skyttegravskrig mellan biologi och psykologi?
Anmäl kommentar
Enkätundersökningens generaliserbarhet?
Vid s.k. vetenskapliga undersökningar eller studier är den undersökta gruppen/ populationen närmast alltid ett stickprov av en större grupp. T.ex. alla svenskar, alla diabetiker, alla hypertoniker e.t.c. En avgörande fråga är därför alltid - är stickprovet representativt för den stora gruppen?
För att andra än forskarna själva ska kunna bedöma tillförlitligheten av presenterade studieresultat, är det brukligt att studieansvariga noggrannt redovisar hur urvalet har gått till - Metod - Urval - Material. Här har man gjort en ansats till detta men stannat halvvägs.
I Handisams presentation saknas redovisning för de ingående enkäternas tillförlitlighet som mätinstrument( eg. Cronbachs alfa ). D.v.s. hur bra är enkäterna på att mäta det som de är tänkta att mäta? Dessutom verkar inte mätinstrumenten standardiserade för en svensk population vilket gör att tillförlitligheten kan ifrågasättas.
Att det fortfarande finns utbredda fördomar mot psykisk ohälsa eller sjukdomar är knappast en överraskning eller att det finns kritiska röster mot psykiatrin. Hur stor del har fördomarna spelat för resultatet?
I mina ögon en tämligen intetsägande undersökning. Kommentarer och inlägg så här långt följer också tidigare kända mönster möjligen med undantagen av de som vill dela med sig av sina positiva erfarenheter av psykiatrisk farmakologisk behandling. Tack för Era röster de behövs verkligen för balansen!
Slutligen vill jag säga att jobbet som psykiatriker är ett synnerligen tacksamt arbete att ha, med en överväldigande andel tacksamma patienter men också att vi fortfarande har en stor utvecklings - förbättringspotential, vilket väl kan sägas om de flesta medicinska specialiteter.
45% bortfall d.v.s. lite mer än hälften av de tillfrågade har ens besvarat enkäterna. Var finns analysen av bortfallsgruppen?
Använda enkäter verkar inte ha standardiserats på en svensk population
Anmäl kommentar
Allmänläkare
Jag håller helt och hållet med. Jag tycker dock att det verkar som att vi pratar förbi varandra. Vetenskapen är ett verktyg för analys. Vetenskapen kan inte hjälpa oss att definera våra begrepp (som tex sjukdom). Efter att vi (mer eller mindre godtyckligt) definierat våra begrepp kan vi använda vetenskap för att analysera dem. Så huruvida ett tillstånd ska klassas som sjukdom eller inte är lika omöjligt för vetenskapen att avgöra som om något är rätt eller fel. Det är ett ställningstagande vi får göra på andra grunder.
Anmäl kommentar
Vetenskapliga framsteg/kunskapsutveckling bygger på experiment. Även den mest avancerade teori som t.ex. den allmänna relativitetsteorin som förutsade ljusets avböjning i gravitationsfält och neutrinon fick vänta decennier innan observationer kunde belägga teorin.
När det gäller människorkroppen görs många upptäckter om t.ex. biokemiska skillnader mellan drabbade och friska. Teorin blir då att genom påverka denna biokemi mot normala värden, botas eller förbättras sjukdomen. Diabetes är ju ett exempel: man fann blodsockerförhöjningar och tänkte att om vi hittar något som reducerar blodsockret förbättras eller botas patienten. Kostregim, motion, bantning, insulin är exempel på sådana faktorer som nedreglerar blodsockret och får den sjuke att tillfriskna eller må bättre. Detta fungerar utan att vi vet alla mekanismer bakom diabetes II och diabetes I - dvs utan komplett vetenskaplig kunskap.
Dvs vetenskaplig utveckling består av formulering av hypoteser som verifieras eller förkastas baserat på experimentella studier.
Hittr vi agent-X som botar all cancer så botas vi utan att kanske förstå ett dugg varför. Observationen är bevis nog på att sjukdomen botats.
Man resonerar analogt inom alla vetenskapsområden. Det r experiment och inte betraktelse som avgör sant eller falskt.
Anmäl kommentar
Jag tänker såhär. Huruvida olika tillstånd som cancer, förkylning eller depression är sjukdomar eller inte kan inte vetenskapen avgöra. Hur skulle det gå till? Men givet att vi kommer överens om att betrakta dem som sjukdomar kan vi ställa upp kriterier för när en person ska anses ha cancer, förkylning eller depression och vi kan utveckla vetenskapliga metoder för att diagnostisera och behandla fenomenen.
Anmäl kommentar
Allmänläkare
Jag förstår inte vad du menar. Kan du förtydliga?
Anmäl kommentar
Haqvin, Martin: Hur kan vetenskapliga framsteg överhuvutaget göras enligt Ert tänkande där tankemodellen är huvudsaken och verkligheten underordnad denna?
Anmäl kommentar
Vad som är en sjukdom eller inte kan inte vetenskapen avgöra. Det gäller alla sjukdomar och liknande tillstånd. Det rör sig om uppfattningar om när man kan säga att gängse uppfattning om att ett fenomen är sjukt så får vi väl kalla det sjukt?
Och där måste man ändå tolka den här studien (och andra) som att det psykiatriska sjukdomsbegreppet är mer omstritt än andra.
@Innie. Att man kan se biologiska avvikelser hos personer med psykiatriska tillstånd är en självklarhet som inte säger någonting om huruvida de är sjukdomar eller inte. Med tillräcklig precision i instrumenten måste man kunna hitta neurolgiska skillnader mellan socialdemokrater och moderater eller vilka andra grupper som helst som skiljer sig i tanke eller handling. Det är en logisk nödvändighet av en materialistisk verkligehetsuppfattning. Allt annat skulle kräva en immateriell själ.
Man kan ju tänka sig att de biologiska fynden inte alls är orsak utan att de är själva fenomenen - ur ett biologiskt perspektiv. Dvs, depression ur ett kognitivt perspektiv är negativa tankar, ur ett beteendeanalytiskt perspektiv är det en minskad beteenderepertoir och ur ett biologiskt perspektiv är det en serotoninbrist. Inget av det här är nödvändigtvis en orsak till något annat.
Sen är ju just serotoninhypotesen om depression, minst sagt, tveksam.
Anmäl kommentar
Innie!
Ditt inlägg ställer många frågor (till mig) som jag inte hinner svara på nu. Jag får återkomma.
Helt kort vill jag dock säga, att inga av de fenomen och avvikelser du beskriver med någon självklarhet är primära, och att de genetiska faktorernas roll inte på något sätt är klarlagda. Det går inte att, på vetenskaplig grund, hävda att de är (primära) orsaksfaktorer. De kan lika väl vara biologiska korrelat till en extern miljöpåverkan, varav psykosociala faktorer kanske är de viktigaste.
De psykiska ohälsotillstånden finns givetvis som syndrom, men huruvida de skall betraktas som patologiska och som sjukdomar, eller inte, är en helt annan fråga.
Anmäl kommentar
Haqvin: Jag funderar på hur du ser på psykisk ohälsa vs diagnoser - menar du att det inte är möjligt att urskilja tex. bipolaritet, psykoser och personlighetsstörningar eller menar du att tillstånden finns utan att för den sakens skull vara patologiska? Eller är de patologiska utan att vara en sjukdom. Och vad är i så fall en sjukdom? Och i nästa skede - är det i så fall verkligen sjukvårdens uppdrag att hjälpa personer drabbade av psykisk ohälsa?
Sen funderar jag på hur du ställer dig till de genetiska och "biologiska avvikelser" som man faktiskt har bevis för, och som dessutom ökar dagligen inom den patopsykologiska forskningen. Vid depression har vet man att serotonin spelar roll eftersom deras receptorer inte fungerar som de ska (även norepinephrine och dopamin är av betydelse). Kortisolnivåerna är onormalt höga (stressindikator) och man kan visa på förändringar i bland annat amygdala och hippocampus. Depression har även en hög ärftlighetskomponent.
Även vid schizofreni spelar ärftlighet en viktig roll. Förstorade ventriklar i hjärnan är vanligt vid schizofreni, framför allt hos manliga patienter. Man han kunnat påvisa att en typ av dendritutskott på neuronerna är färre hos patienter med schizofreni (vilket alltså påverkar hjärnans kommunikation). Slutligen vet man att prefrontalcortex har en betydande roll i sjukdomsbilden, bland annat genom att den grå hjärmsubstansen är minskad.
Så här kan jag fortsätta i oändlighet men det skulle bara tråka ut oss. Hur ställer du dig till dessa forskningsrön? Ser du dem främst som sammanträffanden, eller handlar det om att vetenskapen ännu inte funnit någon heltäckande förklaring till de psykiska sjukdomarna? I så fall vill jag nog ödmjukt påstå att du ställer höga krav - människan har försökt ringa in vad vårt psyke är (inte ens det vet vi!) i tusentals år; att biologiskt kunna förklara vad som går snett när vi inte mår bra är en orealistisk tanke än i många år. Dessutom finns en rad somatiska sjukdomar vi vet ytterst lite om - diabetes är en av de sjukdomar vi inte vet varför den uppstår, men den tolkas likväl som en sjukdom.
Jag ber dig nu att inte läsa in några arroganta undertoner i det jag skriver, jag är uppriktigt intresserad av hur du definierar begreppen för att bättre förstå ditt resonemang. Jag förstår att du är kritisk mot sjukdomsbegreppet men jag förstår inte varför och på vilka grunder. Att säga att något är en sjukdom är en sak, farmakologisk behandling en annan. Dessa två är allt annat än synonymer.
Anmäl kommentar
Ett litet tillägg till Allmänläkare:
I enlighet med vad jag skrev tidigare: Även t.ex. sorg, förälskelse och rampfeber kan "diagnostiseras" utifrån symptomkriterier. Är tillstånden därmed sjukdomar?
Anmäl kommentar
Allmänläkare!
Läkaren konstaterar via blod- och urinprov att ett tillstånd som behöver åtgärdas föreligger. Så länge man inte känner den primära uppkomstmekanismen, eller att det handlar om en primärt biologiskt betingad funktionell avvikelse, så är det emellertid inte självklart vilka åtgärder som är bäst eller mest "rätt".
Nu är dock ändå variablerna ofantligt mycket mer kroppsliga, enkla och mätbara vid diabetes, än vid de olika psykiska ohälsotillstånden, vilket också gör det betydligt enklare att sätta in fungerande, symptomatisk behandling (det är ju vad det handlar om!), än vid psykisk ohälsa. Psykofarmakabehandling ger sannerligen inga entydiga och okomplicerat "positiva" resultat"!
Faktum kvarstår, alltså: Huruvida psykisk ohälsa skall betraktas som huvudsakligen sjukdomar eller huvudsakligen psykosocialt betingade tillstånd är fortfarande en öppen fråga. Jag har min egen bild klar, utifrån både mina personliga livserfarenheter och alla de erfarenheter som kommit mig till del genom åren, via massvis av andra brukare.
Anmäl kommentar
Är inte diabetes II en sjukdom som läkaren då sätter diagnos på utifrån kriterierna för sjukdomen? Eller får läkaren "betrakta" patienten utan koppling till vetenskapliga data?
Vad skiljer i princip denna situation från diagnos av t.ex. en psykos? Är det bara Haqvins uppfattning som gäller eller har Du själv utgångspunkt i ngn slags vetenskaplig analys? Har Du en lista på "icke-sjukdomar" eller hur bär du dig åt?
Anmäl kommentar
Ssk Oskar:
Herregud, är det så svårt att hålla isär begreppen? Tillstånden skall absolut behandlas på det sätt patienterna själva upplever fungerar bäst, men det går fortfarande inte att slå fast att något är en sjukdom, utan att ha vetenskaplig grund för det! Så enkelt är det, Ssk Oskar!
Anmäl kommentar
Haqvin: Sjukdomar vars uppkomstmekanism är okänd ska man alltså inte behandla. Det låter ju vettigt. Eller vad menar du egentligen?
Anmäl kommentar
Allmänläkare:
Lämpligen en doktor, som tar lämpliga blod- och urinprov. Konstigare än så är det inte. Det har över huvud taget inte med frågan om vad som skall betraktas som sjukdomar att göra!
Anmäl kommentar
Gunilla Dored, bra att det finns behandlingsmöjligheter, synd bara att det inte finns vård.
Anmäl kommentar
@Haqvin
Vem skall avgöra att patienten har diabetes II?
Anmäl kommentar
Sjuksköterskan Oskar:
De tillstånd som behandlas med kortison är oerhört mycket tydligare och "kroppsligare", än komplexa, psykiska ohälsotillstånd är. Effekten är mycket lättare att "avläsa". Den främsta likheten mellan kortison och psykofarmaka är att de har ett antal allvarliga biverkningar. I övrigt håller inte din jämförelse. De primära orsakerna till de vanliga, psykiska ohälsotillstånden är t.ex. inte alls kända!
(Och ja, den medicinska "vetenskapen" har fortfarande oerhört mycket kvar att bevisa som just vetenskap. Det gäller i särskilt hög grad psykiatrin!)
Sjukvårdsanställd:
Jag har ingalunda skrivit att dina erfarenheter och upplevelser "är fel". Far inte med osanningar! Om du däremot inte tål att bli motsagd i sakfrågorna, så skall du kanske inte delta i debatten över huvud taget!
Allmänläkare:
Det finns mycket goda skäl att diskutera huruvida åldersdiabetes skall betraktas som en sjukdom eller inte. Sjukvården skall i sammanhanget jobba efter den princip som patienten önskar. Vill patienten använda mediciner, så bör han/hon få möjlighet till det. Vill patienten försöka klara sig med enbart kostomläggning, så är det hans/hennes ensak.
Vi kan jämföra med t.ex. sorg eller rampfeber. Blir dessa tillstånd sjukdomar, enbart för att man kan lindra dem med bensodiazepiner (eller alkohol)?
Anmäl kommentar
Haqvin: De flesta betraktar diabetes II (åldersdiabetes) som en sjukdom. Andra menar att den enbart beror på fel kost. Vilken princip anser Du sjukvården skall jobba efter? Mediciner eller enbart kost, dvs överlåta problemet till den enskilde?
Anmäl kommentar
Handisams uppgifter visar flera problem.
Dels att det finns stigmatisering av psykisk sjukdom och tyvärr också att psykiatrin inte
nått ut tillräckligt i media om faktiska
behandlingsmöjligheter.
Anmäl kommentar
Till dr W 22:12: Tack, du har läst och förstått vad jag skrev helt korrekt. Det var exakt så jag menade. Jag gitter inte debattera med Haqvin, han har ju skrivit rent ut att mina erfarenheter och upplevelser är fel och jag är trött på hans besserwisserattityd.
Till dr W och er andra vill jag dock säga: Jag tycker det är viktigt att psykisk sjukdom får samma "status" eller vad man nu ska kalla det, som andra sjukdomar. Det ska inte vara skämmigt att ha en psykisk sjukdom. Det är ju inte skämmigt att ha diabetes och medicinera hela livet för det. Då kommer också skickliga psykiatrikers, psyksjuksköterskors och mentalskötares arbete att få mer status. Kanske handlar det också om självbilden. Innie skrev nedan i tråden att man bör diskutera hur psykvården ska förbättras. En del i det är kanske att de som jobbar med denna vård, själva uppvärderar sitt arbete. För de som är skickliga gör ju otroliga insatser för sina patienter.
Anmäl kommentar
Haqvin: en analogi till ditt resonemang är att verkningsmekanismen hos kortison fortfarande inte är (helt) känd. Att kortison fungerar har vi däremot vetat i åtskilliga decennier! Depression och schizofreni är fullt reella, verkliga, påtagliga sjukdomar, även om det fortfarande återstår mycket att förstå angående deras genes. Du kan inte avfärda allt som inte är till hundra procent bevisat som strunt. Då skulle det inte återstå mycket av medicinsk vetenskap!
Anmäl kommentar
Hoppas att ni vet om att det här forumet är censurerat!
Inlägg som tycker och tänker "fel" blir uppenbarligen raderade. Så himla fegt!!
Och så typiskt folk som representerar svensk psykiatri!
Anmäl kommentar
Namn 00:30!
Det är precis det jag skriver. Det är den som påstår att något skall betraktas som en sjukdom (i medicinsk mening) som också har bevisbördan.
Anmäl kommentar
Haqvin, Du skriver: Du har helt rätt i att jag inte betraktar de stora och vanliga grupperna av psykisk ohälsa som ...
Betraktar ... vad är detta?
Anmäl kommentar
Namn 21:49: Vilka "betraktelser" syftar du på?
Dr W: Ja, vi får väl avvakta och se.
Anmäl kommentar
Men Haqvin, jag tror nog att du missuppfattat nu.
Jag läste sjukvårdsanställds inlägg som att hans/hennes uppfattning var att attityden från många tyckare är: "psykisk sjukdom är något som man kan prata bort, med andra ord: om man bara skärpte sig skulle den försvinna." Dvs att han/hon var kritisk till den attityden.
Vi får väl se om sjukvårdsanställd förtydligar sig!
Anmäl kommentar
Vad har Du för stöd för Dina betraktelser Haqvin.
Anmäl kommentar
Sjukvårdsanställd!
Du har helt rätt i att jag inte betraktar de stora och vanliga grupperna av psykisk ohälsa som "sjukdomar" i medicinsk mening, och det finns - som Martin påpekar - heller ingen odiskutabel, vetenskaplig grund för att betrakta dem som sjukdomar i den meningen.
Och återigen: Om din syn på psykoterapi är att psykisk ohälsa skall "pratas bort", genom att man "skärper sig", så har du tyvärr fått en mycket skev bild av vad psykoterapi handlar om.
Anmäl kommentar
Ur studiens presentation: "Svaren visar att det fortfarande finns en utbredd misstro. Bland annat svarar 61 procent att personer som en gång har varit patienter på en psykiatrisk klinik inte är lämpliga som barnvakter."
Å andra sidan, ställer man en så otroligt tvetydig fråga så får man räkna med otydliga svar. Det kanske faktiskt är så att 61 % av befolkningen även betraktar allmänheten (alt invandrare/cancersjuka/idrottare/direktörer - eller vilken grupp man nu önskar uttala sig om) som "dåliga barnvakter".
Anmäl kommentar
Hej Martin! Jag uttryckte mig kanske oklart, för jag är helt enig med dig. Det jag vill är inte en uppdelning mellan organiskt och icke organiskt för jag tycker precis som du (och det trodde jag framgick av vad jag skrev) att all psykisk funktionsnedsättning är en påverkan på hjärnan, oavsett "orsak". Vad jag menade, för att förtydliga mig, är att man genom att försöka diagnosticera så noga som möjligt (utan laboratorietest måste det bli av skickliga psykiatriker) kan anpassa behandlingen efter det.
Anmäl kommentar
Sjukvårdsanställd
Den uppdelning du önskar mellan organiska och ickeorganiska sjukdomar, eller vad man vill kalla dem, är något man länge velat uppnå inom psykiatrin men det har ännu inte visat sig möjligt. Det finns inte några laboratorietest eller liknande som kan användas diagnostiskt inom psykiatrin. Och egentligen blir det en konstig uppdelning då all psykiatri förstås handlar om hjärnan - även när det är sorg och livskriser.
@Mouriouce
Patienten har rätt att välja behandling. Såhär säger Hälso- och sjukvårdslagen;
"3 a § När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Landstinget skall ge patienten den valda behandlingen om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat"
Anmäl kommentar
Tidig morgon... såg mitt misstag nu. Det ska stå: Haqvin sätter ordet "sjukdomen" inom CITAT-tecken... osv....
Anmäl kommentar
Hej Innie! Jag håller med dig om att det som verkligen borde diskuteras är HUR den psykiatriska vården ska förbättras. Du har rätt i att denna diskussion blivit lite av ett skyttegravskrig mellan psykologi och farmakologi (ungefär så). Samtidigt ligger kanske själva grundproblemet här, att det är därför diskussionen blir som den blir.
Psykiatrin har genom åren styrts av mycket ideologi (tex på den tid när vissa ansåg att psykisk sjukdom var ett tecken på sjukdom i samhället osv...)Haqvin sätter här nere ordet "sjukdomen" inom parentes. Vilket väl är det största beviset på att han inte anser psykisk sjukdom vara just sjukdom.
Än en gång vill jag upprepa att jag tror man måste börja skilja på livskriser (som kan ge både deppighet och ångest) och sådana sjukdomar som är bottnar i organiska störningar i hjärnan.
Vad är vad i allt? Ett slag mot njuren kan ge njurskada för livet. Det får medicineras. Ett trauma från barndom eller senare i livet, kan bli ett sådant "slag" mot hjärnan. Beroende på den enskildes förutsättningar är det kanske möjligt att "korrigera om" (jag hittar inget bättre uttryck) hjärnan, men varför skulle mediciner vara fel?
Så Innie - det jag tror måste till är att man kommer ur detta skyttegravskrig, att man erkänner psykisk sjukdom som just sjukdom och som en specialitet inom medicinen. Kort sagt att man börjar se psykiskt sjuka som patienter vilka som helst. Och - att statusen för de som jobbar med denna typ av patienter måste höjas. Har man träffat en oerhört skicklig psykiater eller sjuksköterska/mentalskötare, så förstår man vad jag menar.
Och - av detta följer att skam/skämmighetsstämpeln för psykisk sjukdom måste bort. Som det är idag är attityden från många tyckare att psykisk sjukdom är något som man kan prata bort, med andra ord: om man bara skärpte sig skulle den försvinna. Det är den uppfattning jag har.
Anmäl kommentar
Namn 00:10!
jag delar, som sagt, inte "Patient, läkare osv.":s synsätt, och jag är övertygad om att socialpsykiatrins representanter inte heller gör det.
Kärlek är ett stort och vitt begrepp. Att möta en patient med värme och respekt för hennes egna känslor och livserfarenheter är också en form av "kärlek", som är fullt möjlig även för psykiatrins professioner att utöva. Det kan - vet jag av erfarenhet! - göra underverk och få patienten att orka agera för ett bättre liv på egen hand.
Anmäl kommentar
Nej, Haqvin,
Förvisso är jag ingen representant för socialpsykiatrisk expetris, men instämmer till fullo med "Patient, lækare och gift med psykolog., 21:40, 28 januari 2010", i synnerhet ".....Tyværr kan aldrig samhællets institutioner tillhandahålla kærlek...".
Detta är så kärnfullt. Och så basic, att man inte ens måste vara socialpsykiatrisk expert för att inse. Man måste inte ens vara en Einstein. Därmed torde alla, inklusive dig Haqvin, innerst inne begripa storheten i dess kärna. Vad kan ersätta kärleken? Vad säger du Haqvin?
Anmäl kommentar
Jag blir en aning trött! Den ena läkaren efter den andra är fullt beredd att ta heder och ära av mig. Ändå är det jag som ständigt får uppmaningar om att "ändra tonen" eller "bli ödmjuk". Att jag har skarpa uppfattningar i sakfrågorna ger ingen rätt att börja "uppfostra" eller kasta tillmälen! Vet hut och sopa först framför egen dörr!!
Innie!
Jag respekterar i hög grad dig och ditt sätt att argumentera, men jag skulle gärna vilja veta vad det är du tycker är "felaktigt" i mina påståenden, när du nu hävdar det. Beträffande XY är mitt sätt att skriva till honom en reaktion på just sådana påhopp han är mästare på att prestera. Det är kanske ingen ursäkt, men möjligen förståeligt ur mänsklig synvinkel.
Patient, läkare och gift med psykolog!
Ditt "intryck" får stå för dig. Jag har tjugofemtusen gånger, vid det här laget, beskrivit på vilka "meriter" jag uttalar mig, och det handlar ingalunda enbart om mina personliga erfarenheter!
Jag kräver heller inte belägg av andra, förrän de själva hävdar att deras påståenden bygger på vetenskap eller sakkunskap. I det läget kan man däremot i högsta grad kräva underlag för påståendena!
Din syn på socialpsykiatri, slutligen, får också helt stå för dig. Jag tror inte att någon enda representant för socialpsykiatrin är beredd att hålla med dig.
Anmäl kommentar
Det är väl att ta i att det vimlar av livsfarliga psykpatienter ifall att de inte hade fått tvångsvård.
Hur är det med attityden till psykiskt sjuka när man sprider liknande myter.
Anmäl kommentar
Läser hela dagens inlägg nu och håller med Innie. Det som skulle behöva diskuteras - hur ska psykvården bli bättre och svara mot människors behov? - det försvinner i argumenteringen för-och-emot medicinering, lite förenklat sagt. Det ligger mycket i det Haqvin säger - att vad patienter säger sig behöva, det är viktigt att lyssna på. Och det gäller både när patienten vill ha medicin, och samtalsterapi av något slag. Hittills har jag dock inte stött på några patienter som upplevt att de fått för lite möjligheter till medicinering, vare sig i sluten eller öppen vård.
Det som jag och många med mig ser som problemet, det är att övervikten för medicinering som ingrediens i det psykiatriska vårdutbudet gör att helhetssynen tenderar att försvinna och att andra behandlingsansatser - psykoterapi, socialpsykiatriska insatser - får motsvarande för liten plats.
Att både-och måste finnas, och att alla patienter ska bemötas med respekt och få gott om tid, inga korta 20-minuters "insatser" (som jag tror att Anna med rätta har kritiserat) - hur ska vården hitta dit? Behövs det en "revolution", eller går det att lappa-och-laga på det som redan finns? Många i personalen känner sig slitna och stressade, och det saknas psykologer och läkare. Det känns som att något radikalt måste till.
Anmäl kommentar
En lång och rörig diskussion har det varit till synes. Jobbar själv inom psykiatrin och det jag upplever bör förbättras är:
1) Fler specialistutbildade sjuksköterskor och läkare. Idag når inte den kompetensen som finns ut till patienterna.
2) Fler fasta specialist läkare. Allt för många hyrläkare passerar psykiatrin och alla har sin uppfattning om hur man skall behandla så patienterna kastas mellan olika mediciner och terapier.
3) Forskning på klinisk nivå. Allt för mycket av den forskningen som idag används som grund till behandlingar är flum-flum-teorier som sällan har någon tung evidens bakom sig.
4) Socialstyrelsen bör börja lyssna på proffesionerna inom psykiatrin och inte bara på patienter. Även här bör kompetensen öka.
5) Mer tid. Psykisk ohälsa är något som måste få ta tid. Samtalsterapi, KBT m.m är absolut att föredra men vi skall icke förneka att psykofarmaka kan behövas för att "låsa upp" patienter som ej är i form för att ta till sig olika terapier. Samt vid de neurosomatiska sjukdomar där livslång psykofarmakaterapi är nödvänd.
Även tvångsvård måst få ett bättre anseende när det krävs. Många som går länge utan vård blir allt för sjuka för att förstå sitt eget bästa eller ens förstå att de är sjuka. Här måste tvångsvård få verka och autonomiprincipen lämna plats åt godhetsprincipen. Skulle alla patienter inom psykiatrin få bestämma själva så skulle inte jag våga mig utanför lägenheten. Dessutom finns det ingen patient någonstans inom sjukvården som får välja behandling. Man har endast rätt att säga ja eller nej till av sjukvården föreslagen behandling.
Anmäl kommentar
Haqvin: du vet allt och kan allt. Du vet till och med så mycket att du utan att blinka førkastar lækemedelsboken. Professionell kunskap hos begåvade mænniskor som ægnat sitt liv åt dessa frågor avfærdar du i ett svep. Mitt intryck ær att du ser vården enbart genom dina egna erfarenheter, privata och som brukarrepresentant. Du kræver att andra ska vara vidsynta och belægga sina resonemang. Nær hænvisade du senast till en vetenskaplig studie? Nær grundade du senast en åsikt på något annat æn dina egna erfarenheter?
Psykiatrin ær ett svårdefinierat fælt som många har starka åsikter om. Det finns inga enkla sanningar, och jag misstror alla som strængt driver teser. Vissa hævdar att vi anvænder før lite psykofarmaka, och kan argumentera før det på goda grunder (nej, inte enbart "lækare mutade av lækemedelsindustrin"). Andra hævdar motsatsen. Som lækare træffar man alla møjliga patienter; både sådana som ær oerhørt tacksamma før psykofarmaka och sådana som ær kritiska. Det krævs ødmjukhet.
Jag tror att en del av dem som førespråkar ett "socialpsykiatriskt" perspektiv egentligen vill att vården ska fixa en meningsfull tillvaro och kærleksfulla relationer åt patienterna. Jag syftar nødvændigtvis inte på dig, Haqvin. Tyværr kan aldrig samhællets institutioner tillhandahålla kærlek. Med detta inte sagt att jag ær kritisk till psykoterapi.
Ett råd Haqvin: førsøk formulera dig lika ødmjukt och vidsynt som du kræver att andra ska gøra. Du har intressanta åsikter och ær vælformulerad, så låt inte invektiv och snabba omdømen førpassa dig till rollen som rabulist.
Anmäl kommentar
Jag tycker det är tråkigt att diskussionen här inte tillåts att handla om det vård- och attitydförbättrande arbete som psykiatrin så desperat behöver utan i stället kokar ner till simpel pajkastning mellan två läger. Brukar och sjukvård/läkare måste samarbeta vilket innebär kompromissande och respekt från båda parter. Med tanke på nivån som debatten här håller är det inte svårt att förstå varför psykiatrin i övrigt ser ut som den gör. Vi skjuter inte ens vid sidan av målet i dessa kommentarer - vi är inne på en helt annan bana och snurrar runt.
Ja, XY skriver saker jag inte tycker hör hemma på ett medicinskt debattforum, men dessvärre är han/hon långt ifrån ensam om liknande uttryck. Du har själv raljerat över XY tidigare i tråden och får nog dessvärre stå ut med mothugg. Däremot kan jag skilja på det XY skrivit i den kommentar du hänvisar till och det XY skrivit i andra sammanhang. På samma sätt som jag upplever vissa av dina inlägg som både felaktiga och opassande kan jag ändå uppskatta och instämma i många av de poänger du lyfter fram.
Jag återvänder om diskussionen antar en mer utvecklande och konstruktiv ton.
Anmäl kommentar
Innie!
Jag påstår inte att det bara finns en behandling, men vad "sjukdomen" egentligen handlar om har naturligtvis betydelse för vad som är rätt åtgärder.
Framförallt anser jag dock att det är brukaren själv som skall avgöra vad som är bäst för honom/henne, bl.a. just för att det inte finns någon odiskutabel vetenskap att gå efter när det gäller psykisk ohälsa. (Och ja, det gäller också om brukaren i fråga föredrar läkemedelsbehandling.)
Läs sedan gärna XY:s inlägg precis ovanför ditt eget.
Anmäl kommentar
Haqvin: För att bemöta det du skrev till mig i natt kl 00:41 -
Jag föreslår att du läser mitt inlägg en gång till. Jag har inget behov av att skapa allierade eller gå i krig med anonyma debattörer här på DM, men jag ber dig att i alla fall inte läsa in sådant som inte står i texten. Det skapar bara onödig irritation. Jag instämde i XY's uttalande om att insatserna inom psykiatrin behöver vara mångfasetterade. Läkemedel är inte tillräckligt, något jag egentligen tror även du håller med om.
Jag har svårt att förstå det vitt eller svart-tänkande som råder här i kommentarsfältet. Det finns inte EN behandling som gäller vid alla former av tex. prostatacancer, osteoporos eller pneumoni - behandlingen måste anpassas efter ett stort antal parametrar, både medicinska och sociala (dvs. patientens ålder, boendeform, autonomi etc.) Att det skulle finnas ETT sätt att behandla ALLA depressioner, psykoser eller personlighetsstörningar vore bara absurt att tänka sig. Sjukdomar tar sig olika uttryck hos olika människor, varför också behandlingen måste vara flexibel. För någon är medicin den enda lösning, för en annan räcker samtalsstöd, ytterligare någon behöver en längre rehabiliteringskedja och många förbättras vanligtvis av en kombination. Det handlar inte om att välja ett biologiskt ELLER ett sociologiskt perspektiv, det handlar om att kunna samsas sida vid sida och dra nytta av varandras styrkor. Det är en stor utmaning, men skulle garanterat gagna fler patienter.
Anmäl kommentar
Haha! Jag förstår citattecknen runt "vetenskapsteori" i ditt svar.
Anmäl kommentar
Min handledare i "vetenskapsteori" rekommenderade den faktiskt.
Anmäl kommentar
Käre AT-läkare!
Är Läkemedelsboken vetenskaplig litteratur? Med den uppfattningen tror jag du har anledning att byta ett och annat ord med din handledare i vetenskapsteoretiska frågor.
Anmäl kommentar
Till sjukvårdsanställd: Ödsla ingen energi att argumentera med Haqvin. Han har redan i sin argumentation visat att han inte är mottaglig att ens kolla upp litteraturen jag rekommenderade honom. Han får tro vad han vill. "Dont argue with ignorant people, they will drag you down to their level and beat you with experience"
Ha en trevlig kväll
Anmäl kommentar
Det blev en rörig blandning av singularis och pluralis i mitt inlägg, men jag hoppas du förstår innebörden ändå.
Anmäl kommentar
Sjukvårdsanställd!
Om terapeuten (terapeuterna?) försökte få dig att "ändra tankar, beteenden, känslor efter deras 'prat'", så var det i sanning en usel terapeut!
Anmäl kommentar
Haqvin: Du vinklar allt efter hur du har bestämt dig för att det är.
Nedan skrev du att jag varit utsatt för dåliga terapeuter. Nej. De var inte dåligare än några andra. Saken var bara den att hur jag än ansträngde mig för att ändra tankar, beteenden, känslor efter deras "prat" så kände jag mig bara mer och mer värdelös och skuld- och skamtyngd för jag lyckades inte. För det var inte det det var något fel på.
Säger jag att mediciner är ENDA utvägen för mig, så är det så! Varken du eller någon annan kan ta ifrån mig den vissheten som jag känt på min egen kropp.
Jag lämnar åt någon annan att fortsätta debattera med dig. Kanske någon läkare har samma erfarenhet som jag?
Anmäl kommentar
sjukvårdsanställd!
Är det "arrogant" att argumentera emot AT-läkares fastläggande av att det finns en sjukdom med benämningen "kronisk depression"? Jag skulle gärna vilja se hans vetenskapliga belägg för det påståendet!
Och nej, jag försöker ingalunda ta ifrån dig din erfarenhet och historia, men i den erfarenheten ingår INTE kunskap om kroniska, psykiatriska sjukdomar! Huruvida mediciner sedan har räddat ditt liv eller inte - och om det var enda möjligheten att rädda ditt liv - är en helt annan historia.
Det blir svårt att diskutera sakfrågan, när du uttalar dig kryptiskt om "fysiska sjukdomar i hjärnan", utan att precisera vad du syftar på. Vill du ha en sakdiskussion i frågan, så får du tala om vad det faktiskt handlar om!
Anmäl kommentar
Haqvin! Jag baxnar inför din arrogans - du säger frankt till AT-läkare att "du kan det här sen trettiofem år". Alltså - varför överhuvudtaget diskutera i detta forum? Haqvin vet ju allt och kan allt, varför då lyssna på andra? En annan del i din arrogans är att du vill ta ifrån mig min erfarenhet och min historia. Jag upprepar - medicin har räddat mitt liv. Prat har och skulle aldrig ha, hjälpt mig till att leva ett normalt liv. Det har mediciner gjort.
Ett av de stora "felen" jag tror görs är att man mixar de sjukdomar i hjärnan som jag vill benämna fysiska faktiskt, och blandar ihop dem med traumareaktioner, belastningar och livssvårigheter. För den senare gruppen tror jag mycket väl att psykologi kan hjälpa.
Anmäl kommentar
Läkarna kan väl åtminstone ta reda på om man är deprimerad innan de skriver ut antidepressiva!
Anmäl kommentar
AT-läkare!
Du behöver inte undervisa mig. Jag kan det här området sedan trettiofem år tillbaka.
Vad depression primärt handlar om är tolkningsfrågor. Påståendet om "kronisk sjukdom" är EN av dessa tolkningar. Någon vetenskaplig "sanning" existerar emellertid inte!
Anmäl kommentar
Haqvin, depression förekommer både som enstaka episod samt som kronisk sjukdom. Vg se läkemedelsboken. Finns på apotekets hemsida alternativt googla.
Anmäl kommentar
OK, sjukvårdsanställd, men då talar vi om något annat än de depressioner du nämnde, och därmed faller ju mycket av din argumentation.
Anmäl kommentar
Till Haqvin: Jo, jag har en kronisk sjukdom, det är mer än bara depression. Mer vill jag inte redovisa.
Anmäl kommentar
sjukvårdsanställd:
Jag har full förståelse för din besvikelse över misslyckad psykoterapi. Usla terapeuter - och Gud skall veta att det finns gott om dem! - är ändå varken argument för psykofarmaka eller mot metoden psykoterapi i sig.
Oavsett vilken roll föräldrarna sedan spelar för uppkomsten av psykisk ohälsa, finns det i åtminstone nio fall av tio ändå inget skäl att rikta anklagelser, eftersom det helt övervägande antalet föräldrar gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Det är mycket sällan man kan påvisa någon medveten "illvilja" mot barnen.
Jag delar dock inte din uppfattning om depression som en "kronisk sjukdom".
Anmäl kommentar
Haqvin; de som haft positiv erfarenhet av vård med tex läkemedel eller och kommit ur sin sjukdom helskinnade är ´sannlikt inte de som du som "brukarrepresentant" som du kallar dig kommer i kontakt med. Dvs din bild är skev´- tar bara hänsyn till de som inte blivit hjälpta, tänk på det och gör dig inte till talesman för ALLA för det är du INTE.
Anmäl kommentar
Namn 13:40: "med största sannolikhet"- tja det har du egentligen ingen aning om... Du kanske hade varit "iniväggare" oavsett hur mycket du hade pratat om din traumatiska barndom, who knows. Ser inget som helst problem med mediciner som hjälper för stunden. Själv tar jag t ex blodtrycksmedicin som hjälper för stunden. Det får jag göra hela mitt liv sannolikt. Vissa kan behöva psykofarmaka delar eller hela sitt liv på samma sätt. Ingen motsättning i väldokumenterad terapi ex KBT v depression som tillägg som kan hjälpa endel. Som hypertoniker kan andra saker än sjukvård lindra tex saltrestriktion, yoga o motion men precis som pratstöd hör det väl knappast nödvändigtvis hemma inom sjukvården...
Anmäl kommentar
Inte särskilt underligt att psykiatrin får underbetyg, när den befolkas av sådana föraktsprutor som XY, Lexa, dr Farma och Sjuksköterskan Oskar.
Min uppfattning om den medicinska psykiatrin, som uppenbarligen delas av rätt många människor i allmänhet och av brukare i synnerhet, stämmer väl överens med den presenterade undersökningens resultat. Uppfattningen bygger på 35-åriga erfarenheter, både personliga sådana och andra brukares, som jag har kommit i kontakt med i min roll som brukarrepresentant.
Anmäl kommentar
Fattar inte varför mitt förra inlägg försvann (ingen vet väl vad jag jobbar med??)
/citat/Postad av: dr farma, 12:38, 28 januari 2010
Pratstöd hit o pratstöd dit kalla det bara inte psykiatri då utan kalla det medmänsklig vänlighet o anställ några vänliga människor som kan hålla på med det på annan plats medan proffsen kan ägna sig åt psykiatrisk behandling av olika typer tex KBT, psykofarmaka. Vi har inte resurser till att hålla på med mångårig psykoterapi= inte hjälper inom rimlig tid, Stintan!/slut citat/
Om jag redan i unga år hade fått hjälp att bearbeta mitt barndomstrauma på ett adekvat sätt, så hade jag med största sannolikhet aldrig blivit "den där överpresterande som går i väggen vart 7:e år". Med andra ord, det hade varit ett effektivare utnyttjande av samhällsresurserna - både tidsmässigt och ekonomiskt. Istället har jag fått "springa i yttervarv" halva mitt liv och fått en massa olika symtomdämpare som bara hjälper för stunden. Tänk långsiktigt inom psykiatrin, så kan fler återhämta sig och bli produktiva samhällsmedborgare för längre tid.
Anmäl kommentar
SSRI och Bensodiazepiner har räddat mitt liv. Samtal i all ära, det har säkert sin plats men det är trist att inställningen till psykofarmaka ska vara så negativ.
Anmäl kommentar
Vad har egentligen psykiatrerna tid med mer än tillfälliga påhugg som stafettläkare?
Anmäl kommentar
Pratstöd hit o pratstöd dit kalla det bara inte psykiatri då utan kalla det medmänsklig vänlighet o anställ några vänliga människor som kan hålla på med det på annan plats medan proffsen kan ägna sig åt psykiatrisk behandling av olika typer tex KBT, psykofarmaka. Vi har inte resurser till att hålla på med mångårig psykoterapi= inte hjälper inom rimlig tid, Stintan!
Anmäl kommentar
Att Haquin är rabiat motståndare till mediciner vet vi redan, men jag bara funderar på hur han/hon tänker att vi inom slutenvårdspsykiatrin ska gå till väga med att häva en djup egentlig depression med samtalsterapi. Eller en fullständig "klättra på väggarna" manisk episod. Eller en kraftig psykos. Det är en välsignelse för de sjuka att det finns modern farmaka, och ECT, för den delen.
Alla som har minsta kliniska erfarenhet inom psykiatrin vet att samtalsterapi i dessa situationer är som att försöka stoppa en stridsvagn med ett ärtrör.
Anmäl kommentar
Tack gode Gud att min unga släkting tillslut efter månader av lidande med svammelterapi(inget KBT så långt ögat nådde trots att detta är förordat och efterfrågades)fick medicin mot sin depression och inom ett par veckor kunde återgå till ett normalt liv efter sina månader av lidande som omöjliggjorde skolgång och höll på att utestänga vederbörande från ett normalt liv i det allmänna samhället. Tack tack tack kära läkemdelsindustri som tagit fram antidepressiva. Hade vederbörande fortsatt i samma "stödterapi" som själva verket drev vederbörande djupare och djupare ner i självömkande depression hade möjligen tillståndet gått i regress efter ytterligare några månader eller år eller decennier men då med helt förstörd framtid skolgångsmässigt sett. Mer KBT och mediciner till folket! Driv ut "stöd"svammelterapeuterna från behandlingsbesluten
Anmäl kommentar
Du har gjort din läxa, Lexa, utmärkt!
Anmäl kommentar
Psykiater
Från Wikipedia
Psykiater eller psykiatriker är en läkare som är specialiserad på psykiska sjukdomar, tillstånd och störningar. En psykiater diagnostiserar patientens tillstånd genom fysisk undersökning, samtal med patienten och personer i dess omgivning, laboratorieprov samt även elektronisk mätutrustning som elektroencefalografi (EEG) och datortomografi av hjärnan. Behandling kan bestå av tillämpning av psykofarmaka och/eller samtalsterapi, livsstils- och miljöändringar. Vissa sjukdomar kan läkaren bota genom att åtgärda brist på näringsämnen, mineraler och spårämnen.
Psykiatrin delas upp i tre huvudområden, men helhetsförståelse av patienten berör alla dessa områden:
BIOLOGISK psykiatri där läkaren lägger vikten vid ärftliga, biokemiska, neurofysiologiska och invärtes faktorer.
PSYKOLOGISK psykiatri där läkaren sätter känslomässiga och medmänskliga faktorer i centrum. Läkaren har ofta vidareutbildning som psykoterapeut.
SOCIALPSYKIATRI där läkaren arbetar med individens samverkan med omgivningen (familj, arbetssituation, samhälle).
Då psykiatrifältet är stort, har flera underdiscipliner utvecklats, såsom barn- och utvecklingspsykiatri, geriatrisk psykiatri, missbrukarpsykiatri, och rättspsykiatri (forensisk psykatri).
Av o till ses att vi egentligen är överens om ovanstående. Vi är oense om resursernas teoretiska betydelse. Haqvin har rätt att det inte finns någon sanning i "sig", alla teorisystem vilar på minst ett postulat (obevisad sanning) enligt Gödels berömda teorem.
Man kan som jag framhållit tidigare arbeta utefter mer än ett teorisystem. Man bör förstås använda det som ger störst pos effekt för den enskilde.
Vore intressant att veta mer om hur alla ser på möjligheter/effekter av socialpsykiatriska åtgärder, vilka som är effektiva etc
Anmäl kommentar
Fantastiskt att vi inom psykiatrin ännu 2010 verkar befinna oss i något slags efterdyning från 70-talet. Den tid då Pockettidningen R ställde dagordningen och socialpsykiatrin var föremål för fabulösa experiment. Då läkemedel dömdes ut som kapitalismens verktyg för att söva folket etc. Jag trodde att vi kommit längre, att vi nu vet att en bra och genomtänkt farmakologisk behandling faktiskt fungerar. Att socialpsykiatriska insatser i samråd och samverkan med den biologiska skolan är den framkomliga vägen att minska lidande hos patienterna inom psykiatrin. Se till att vi har en engagerad välutbildad och rimligt avlönad personal som får möjlighet att sköta sitt arbete utan inblandning av byråkrater och "tyckare". Låt psykiatrin vara ifred utan omorganisationer och nedskärningar under en mandatperiod, så kanske, kanske vi får en ännu bättre fungerande psykiatri!
Anmäl kommentar
Innie!
Delar du XY:s uppfattning, som i praktiken innebär att psykiatrin gör sig till förmyndare över patienterna, grundat på åsikten att det finns en överordnad och odiskutabel kunskap om vad psykisk ohälsa är och vad som är "rätt" behandling?
I så fall blir jag mycket besviken!
Anmäl kommentar
XY: Du har helt rätt, det behövs ett knippe av insatser. Jag skulle nog vilja hävda att det bara gäller det 'svårare' klientel du nämner utan att så när som samtliga av psykiatrins patienter skulle tjäna på ett större knippe insatser. Även en ur klinikerns ögon okomplicerad depression som mycket väl kan hävas med en enkel tablett om dagen har sannolikt omfattande inverkan på patientens (vardags)liv. Det var också det jag menade i min inledande kommentar att ett mer holistiskt synsätt behövs. Den medicinska delen är ETT av psykiatrins många redskap som bör kompletteras med sociala/pedagogiska/terapeutiska åtärder, men idag tenderar den tyvärr att allt för ofta vara det enda. En bra början, appropå Allmänläkarens fråga om vad man kan göra för att förbättra, kan vara att faktiskt ta en gedigen anamnes för att kartlägga även de delar av sjukdomen som inte är direkt medicinska. I många fall kan man komma till slutsatsen att andra åtgärder inte är nödvändiga, men helhetsbilden måste ändå bedömas. Självklarheter i teorin, men dessvärre inte i praktiken.
Anmäl kommentar
Namn 23:32!
Delar helt din uppfattning. Ingenstans i vården är vårdvalet mer befogat, än inom psykiatrin, just därför att det inte finns någon vetenskaplig "sanning" på detta område. Patienten bör få välja det han/hon känner sig bäst hjälpt av!
Anmäl kommentar
Instämmer fullständigt XY. Haqvin har dock en poäng såtillvida att patienterna har rätt att kräva mer än den förvaring som psykiatrin idag ofta innebär.
Anmäl kommentar
Det är en seglivad motsättning som underhålls av olika "debattörer" och partsinlagor. En läkare ser ingen konflikt i olika behandlingar, de utgör istället delar av den palett av möjligheter som kan användas för att skräddarsy ett paket av åtgärder. Det kan som Namn 23:32 skriver låta som ett nytänkande förslag att erbjuda olika "skolor", kanske det kan låta sig göras i lindrigare psykiatri, det som kanske närmast ingår i primärvårdens uppdrag. Dock krävs det vetenskpaliga stödet oavsett behandling. För psykiatrins komorbida och på många vis vårdtunga klientel, missbruk, personlighetsstörningar etc behövs ett helt knippe av insatser som engagerar en gedigen multiaxial diagnostik och jobbar på alla fronter av tillvaron.
Anmäl kommentar
Kanske dags att införa vårdval i psykiatrin, där patienter kan välja om de vill ha biologiskt-medicinskt inriktad behandling eller psykologiskt och socialt inriktad behandling?
Anmäl kommentar
Är inte ett dugg förvånad, nu är det väl ändå dags att skrota psykiatrin som tycks leva kvar på mentalsjukhusnivå där skötare och psykiatriker styr och varken omvårdnad, psykologi eller socialpedagogik får plats. Har själv varit psykpatient för ca 20 år sedan och även närstående till suicidpatient för 5 år sedan och till deprimerad patient för 1 år sedan. Endast piller, ECT och förvaring, inget verkade ha blivit bättre, för 20 år sedan blev jag ändå erbjuden viss samtalsterapi och kontaktpersonal men det verkar helt ute nu (utom quickfixen KBT). För den som har pengar (vilket jag har haft turen att ha) finns utomordentlig bot och lindring att få i form av professionell psykoterapi i olika former beroende på grundproblematiken. Ingen vård kan vara mer orättvis och ojämlik än den psykiatriska, hur kan det vara tillåtet utifrån HSL???
Anmäl kommentar
Mina damer och herrar, skåden den namnkunnige H:s inlägg nedan! Subjektets tsunami översköljer oss på nytt i detta forum. I dennes värld blir medicinare "biologer", men inte ens i den drömmen hamnar det likhetstecken mellan brukare och expert. H som i ödmjuk?
Anmäl kommentar
Namn 22:52!
Nej. Jag och de brukare jag representerar står, utifrån erfarenhet, för ett socialpsykiatriskt perspektiv. Den medicinska behandlingen behövs - som nödlösning - men korrekt behandling bygger på psykosociala metoder och insatser i de allra flesta fallen.
Anmäl kommentar
Haqvin, är inte antingen eller-tänkandet en del av problemet?
Anmäl kommentar
Det blir närmast skrattretande, XY, att påstå att "Riktigt kurage krävs för att våga beskriva problemen i medicinska termer, inom psykaitrin." Den biologiskt inriktade psykiatrin har sedan många år en förkrossande dominans, understödd som den är av läkemedelsindustrin!
(Så synd det är om dessa förtryckta biologer...buhu...)
Anmäl kommentar
"vågar stå upp"? Riktigt kurage krävs för att våga beskriva problemen i medicinska termer, inom psykaitrin. Svensk psykiatri, så som den kommer till uttryck på många enheters ronder, teammöten, arbetsplatsträffar osv har allt annat än ett medicinskt perpektiv. Till dels kan det nog bero på den dunkla tillvaro inom vilket psykiatrin har rått sig själv, "tyckiatrin", dess arv som delvis är sant återgiven men delvis också förtalad, men dels också den läkarbrist som råder och deras belastning som gör att dessa numerärt undertaliga yrkesföreträdare inte förmått göra sig hörda. Kom ihåg att det krävs många års uthållighet och bevarande av integritet och självständigt tänkande och interpretation av alla de riktlinjer som i mer eller mindre kodifierade värdegrunder som ständigt tillkommer, uppdateras och förs ut i verksamheterna, för att bli en kritiskt tänkande psykiater. Den självständigheten uppstår inte när man är färdig, den måste man ha frön till från början. Vad verksamheterna kan göra här är naturligtvis att föregå med gott exempel, rekrytera skickligt folk och belöna goda behandlingsresultat och trimma verksamheten till att optimera vården (kärnverksamheten) och minimera distraktioner och spill av tid, kraft och missförstånd (rutiner, kompetens). Inte många orkar den golgatavandring det innebär att ta sig hela vägen med moralen stärkt.
Anmäl kommentar
Innie!
Jag brukar säga att floden rinner åt fel håll, men att det också finns rännilar som rinner åt rätt håll. Man får väl försöka uppmärksamma och lägga samman dessa rännilar till en bäck, som möjligen så småningom kan bli en å osv.
Jodå, det sker även positiva saker i psykvården, och de kan nästan helt hänföras till enskilda människors hängivna och personliga insatser. Det finns "golvpersonal" som gör ett beundransvärt och uppoffrande arbete i den direkta, personliga kontakten med brukare. Det finns psykoterapeuter, som vågar stå upp för andra, mer humanistiska perspektiv än de rådande osv. Där är psykvårdens verkliga hjältar! De är alldeles för få, men det är en välsignad tur att några i varje fall finns.
Anmäl kommentar
Allmänläkare:
Precis som det är svårt att ringa in psykiatrins brister i ett kommentarsfält är det svårt att på några få tecken beskriva hur den kan förbättras. Men jag gör ett försök. Som jag ser det behöver psykiatrin förbättras på många plan, både vad gäller personalens kompetens, organisationen, lagstiftning, granskning, stöd och inte minst attityder.
- Jag har vänner som i dag utbildar sig till läkare och sjuksköterskor som alla berättar om kursare som inte vågar göra praktik på psykiatrin, som tror att patienterna på de psykiatriska avdelningarna går med kniv och vägrar att lämna ut sitt riktiga förnamn till patienterna. Här har utbildningsväsendet ett stort ansvar i att förändra synen av disciplinen - något även högskoleverket påpekat.
- Det behövs mer forskning inom psykiatrin och den forskning som faktiskt finns måste också användas kliniskt.
- All forskning visar att tvång föder mer tvång, att personalen upplever att de utövar en lägre grad av tvång gentemot patienterna än vad dessa uppfattar etc etc. Trots det är en absolut majoritet av vårdavdelningarnas dörrar låsta (bara det är ett övergrepp mot patienterna som vårdas enl. HSL) och tvångsmedel används utan dokumentation och individrapporter till SoS.
- Personalen inom psykiatrin måste i högre grad vara specialistutbildade, inte bara läkarna utan även sjuksköterskor och undersköterskor/skötare.
- Allt fler landsting använder sig av brukarråd/BISAM med positiv effekt. Över huvud taget är en ökad grad av patientinflytande nödvändigt.
- Som Haqvin ofta nämner bör medicineringen ses över, i många fall minskas och framför allt förskrivas enligt rekommendationer. Tex förskrivs neuroleptika fortfarande till ett stort antal patientergrupper, trots att SBU redan 1997 varit tydliga med att detta är en läkemedelstyp som bör resarveras för patienter med svåra psykotiska sjukdomar.
- Ett mer effektivt granskningsorgan bör inrättas och ett bättre system tillämpas. Vårdgivarna klagar ofta över att SoS blanketter och alla undersökningar är tidsödande att fylla i utan att de leder någon vart, och SoS beklagar sig för att de får in för lite material. SoS har begränsade resurser för granskning och precis som Namn 19:11 skriver så följs deras granskning dessvärre sällan upp och förbättringarna uteblir.
Som du märker, jag kan hålla på hur länge som helst. Men återigen vill jag framhålla - allt är inte åt skogen. Även om mycket behöver förändras och förbättras fundamentalt, så finns det också positiva inslag.
Anmäl kommentar
Jag är liksom Haqvin och andra här inte ett dugg förvånad över opinionsundersökningens resultat. Övervikten för det biologiska synsättet är olycklig och har skett på bekostnad av både helhetssynen på psykiatriskt lidande och utbudet av psykoterapeutisk behandling.
Situationen med stafettläkare är bedrövlig. Ingen kontinuitet för pat, inget bidrag till teamets process. Autentiskt exempel, oavsiktligt avlyssnat: "nej nu måste jag iväg till nästa ställe innan jag blir för indragen i allt som pågår här" - sagt efter två veckor på en mottagning.
Vad kan man göra, frågar någon.
I Gagnef i Dalarna har man integrerat den psykiatriska öppenvården med distriktsläkarmottagningen. Har beskrivits i Läkartidningen bl a. De har en psykiater som kommer en dag i veckan, som konsult åt allmänläkarna och som också kan träffa pat tillsammans med ansvarig läkare eller annan personal. Där är både patienter och personal mycket nöjda, och det är sorgligt att de inte har fått efterföljare. Törs inte allmänläkarna utvidga sin verksamhet, eller är de för pressade? Skulle en bättre ledning och organisation kunna hjälpa?
Politikerna kommer med många uttalanden om psykiatrin, men jag ser inte några verkliga insatser att tala om. Ord räcker inte.
Anmäl kommentar
Haqvin, jag håller med dig om att mycket inom psykiatrin går åt fel håll, patienterna måste konkurrera om slutenvårdsplatser, det är svårt att få vård innan man är akut suicidal, psykofarmaka är så gott som alltid ett förstahandsalternativ och psykiatrin kantas både av allvarliga misstag och systematiska fel.
MEN! Jag är övertygad om att psykiatrin inte förbättras enkom genom att vi kritiserar. Jag har aldrig hört talas om en människa som utvecklats positivt genom enbart kritik, det samma torde gälla psykiatrin som system och dess anställda. Däremot tvekar jag inte när det gäller att lyfta fram de brister som de facto finns, men försöker samtidigt vara noggrann med att även bekräfta de framsteg som görs. Det är oändligt mycket enklare att få gehör från politiker, socialstyrelsen och inte minst den psykiatriska vården, om man inte bara sågar längs fotknölarna.
Nu kanske det låter som att jag vill kritisera din kritik, det är inte min mening! Jag vill bara låta dig förstå varför jag, som oftast håller med dig, ändå väljer en mer positiv inställning.
Anmäl kommentar
För det första så satsa åtminstone en läkarkontakt per år om tjugo minuter för schizofrenipatienter som underhållsbehandlas med antipsykotika.
Det är Socialstyrelsens rekommendation som inte följs.
Anmäl kommentar
Utmärkt, Dr google, "tyckiatrin" är en adekvat benämning på den offentligt drivna psykiatrin. Durkdrivna, empatiska och uppdaterade talanger med hunger att förkovra sig kommer att stöta på patrull i mötet med trötta och avundssjuka "terapeuter" ute i verksamheten. Där livslångt lärande omsatt i praktiken blir ett hot mot den lite efterblivna gamla kadern. Bredd och djup blir alldeles för skarpt, bättre att vadda in i ljummen och icke ställningstagande låt gå-mentalitet. Ojdå, är vi till för patienterna liksom.
Anmäl kommentar
SoS dömer ut psykvården gång på gång, sant. Men vad görs? Varför tar inte SoS en mer aktiv roll för att åtgärda de missförhållanden som råder, t ex med oanmälda besök? Om man år efter år finner allvarliga brister i vården vid 2/3 begångna suicid, borde inte SoS då inse att aktiva åtgärder krävs för att höja säkerheten?
Anmäl kommentar
Allmänläkare!
Min bild är ganska klar: Psykiatrin behöver läggas om totalt, från den medicinsk-biologiska inriktningen till en socialpsykiatrisk grundinriktning. Stora resurser bör styras om från de föregående till de senare behandlingsmetoderna, vlket innebär att vården kan befolkas av betydligt färre läkare, men i gengäld många fler psykoterapeuter och annan personal med psykosocialt inriktat arbetssätt.
Det finns en mindre andel organiskt betingad, psykisk ohälsa, och självklart måste det därför finnas läkare/medicinska konsulter som kan gallra fram dessa ur den övriga, stora floden. Likaså behövs dessa konsulter för den förskrivning av psykofarmaka som det ev. kan finnas behov av. Det finns däremot inget skäl att låta den medicinskt utbildade personalen dominera psykiatrin, som som läget är idag.
Anmäl kommentar
Innie!
Jag skulle önska att jag kunde se lika positivt på utvecklingen som du. Själv upplever jag att vården går mot ständigt ökande standardisering, med medicinsk behandling och manualbaserade, psykoterapeutiska metoder.
Anmäl kommentar
Om nu psykiatrin är så dålig - hur skall vi förbättra den?
Anmäl kommentar
Dr Google!
Jag vet en hel del om det, ja, och undersökningen visar också att de tillfrågade har större tilltro till psykoterapeutiska metoder, än till medicinsk behandling.
Vi kan konstatera att en mycket hög andel av de svarande (ännu högre för dem med erfarenhet!) känner misstro mot psykiatrin. Vi kan också konstatera, som jag nämnde tidigare, att psykvården är helt dominerad av det medicinsk-biologiska perspektivet och farmakologisk behandling. Det blir svårt att dra någon annan slutsats, än att misstron främst riktar sig mot just den medicinska psykiatrin! Med all rätt!
Anmäl kommentar
Jag håller med dig Anna om att avsaknaden av kompetenta läkare inom psykiatrin är en stor brist, som dessutom omöjliggör kontinuitet. Tyvärr tror jag inte det är det enda skälet till vad jag ändå vill kalla ett stort förfall inom psykiatrin. Precis som Haqvin skulle jag kunna skriva åtskilliga rapporter om detta, men vill istället kontra med att jag under de senaste åren sett en positiv förändring. Den tredje vågens terapiformer har gjort entré, det finns en ökad förståelse för individuella lösningar - med andra ord; det finns läkare som kan se personen bakom diagnosen - och inom BUP får mellanvården en allt mer självklar plats. Det är viktigt att inte glömma bort de skärvor av framsteg och förbättring som faktiskt finns, för det är lätt att förlora sig i det stora haveri som psykiatrin allt för ofta representerar. Öppenvården är väl i högre grad fungerande än slutenvården, som varken Socialstyrelsen eller Socialdepartementet kan försvara utan dömer ut gång på gång.
Ett mer holistiskt tänkande, en respekt för att läkemedel inte är den enda lösningen och framför allt - ett större fokus på det salutogena inom psykiatrin skulle göra stor skillnad. Step by step?
Anmäl kommentar
Haqvin, vet vi om det är den biologiska, sociologiserande eller psykologiserande tyckiatrin som de med egen erfarenhet är missnöjda med?
Anmäl kommentar
Man får inte högre status sjäv än denman tillskriver sina patienter! De som tillskriver sina patienter hög status får själva hög status. Det kan ta tid att inge förtroende när man missbrukat ett förtroende, men det finns ingen annan väg att gå. Tyvärr får dagens personal lida för vad som hänt tidigare.
Anmäl kommentar
Tack Anna, delar dina synpunkter.
Kan lägga till att flera landsting anställer läkare med språkproblem med avseende på svenska vardagsspråket - se Dagens Medicin nr 4 !
Ett par öl i psykiatri har åkt tillbaka till Ungern med lägre löner, hellre än missförstånd!
Anmäl kommentar
Jag skulle kunna skriva en roman i den här frågan, men nöjer mig med att konstatera, att siffrorna på inget sätt är överraskande. Inte heller är det överraskande, att människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa är ännu mer negativa.
En psykiatri, som fullständigt domineras av det biologiska perspektivet och läkemedelsindustrins intressen har inte mycket mänsklig vård att erbjuda. Det är detta de vårdsökande människorna efterhand lär sig!
Anmäl kommentar
Problemet är att läkare inte tycker att de får tillräcklig status om de jobbar inom psykiatrin. Därför finns det nästan bara stafettläkare inom gebitet som endast är intresserade av att göra snabba pengar och samtidigt slippa ha några längre kontakter med psykpatienter.
Anmäl kommentar
Politikerna kunder ju förslagsvis börja med att ta med psykiatrin i sjukvårdssystemet när man bygger nytt skrytsjukhus och inte exkludera den. Se debatt tidigare i DM:
http://www.dagensmedicin.se/asikter/debatt/2009/10/07/ta-psykiatrisk-forskning-p/
Anmäl kommentar