Läkaren arbetar heltid som ST-läkare vid en kvinnoklinik. Hennes egen förlossning är beräknad till första tredjedelen av maj i år. Som höggravid får ST-läkaren problem med foglossning, yrsel, blodtrycksfall, illamående och sammandragningar. I mars intygade hennes läkare att ST-läkaren får  ”smärtsamma förvärkar i samband med fysisk aktivitet och även lättare sådan vid gående, stående, eller vid uppresning från sittande till stående”. Man konstaterade att läkaren inte längre klarar av sitt arbete på gynekologisk mottagning, gynekologisk avdelning samt förlossningsavdelning.

Arbetsgivaren styrker att ST-läkarens arbete ibland innebär stor fysisk belastning och obekväma arbetsställningar för en höggravid kvinna, liksom svårigheter att nå fram till operationsbordet. Någon möjlighet till omplacering finns inte.

Men Försäkringskassan anser varken vid sitt första beslut, eller vid omprövning, att ST-läkaren har rätt till graviditetspenning. Detta trots att Försäkringskassan inte ifrågasätter att läkarens arbete är fysiskt krävande under graviditeten. Vid en helhetsbedömning kommer Försäkringskassan fram till att arbetsuppgifterna trots allt inte är ”så fysiskt ansträngande att de berättigar till graviditetspenning”.

Förvaltningsrätten ger dock ST-läkaren rätt. Det faktum att hennes arbete innebär ”mycket gående och stående, snabba förflyttningar, ibland över stora ytor och långa sträckor, samt besvärliga arbetsställningar i kombination med tyngre lyft, drag- och tryckrörelser” bör vägas in i bedömningen. ST-läkarens arbete är så fysiskt krävande att hennes förmåga att utföra arbetsuppgifterna är helt nedsatt på grund av graviditeten, enligt domen. Hon har därmed rätt till graviditetspenning.