När Göran Hägglund (KD) tog över som socialminister 2006 ville han hitta ett nytt sätt att styra sjukvården. I en färsk intervju med Dagens Medicin berättar han själv om varför uppgörelser med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, blev vägen han valde att vandra. Att båda parter är nöjda med överenskommelserna är en förutsättning för att modellen ska överleva. Och så tycks det vara.
– Vi är positiva eftersom vi ser att det här har effekt, säger Göran Stiernstedt, direktör för avdelningen för vård och omsorg på SKL.
Enligt honom finns det ett starkt stöd ute i landstingen för de prestationsbaserade ersättningarna som har varit grunden för många av överenskommelserna mellan regeringen och SKL.
– Det är bättre än tidigare när det kom en del pengar från staten som inte var exakt avsatta för något specifikt, säger Göran Stiernstedt.
Han tror att året som ligger framför kommer att bjuda på ungefär lika många vårdöverenskommelser mellan regeringen och SKL som året som gått. Kanske får vi se någon överenskommelse om prestationsbaserade ersättningar inom psykiatrin. Göran Stiernstedt lyfter fram den kliniska forskningen som ett annat område där man skulle kunna locka med belöningspengar till de landsting som lyckas bra.
Han betonar samtidigt att en enskild överenskommelse, som till exempel kömiljarden, bör ha en begränsad livslängd. När problemet är åtgärdat ska pengarna dras in och satsas på nya problem. Om det kommer att fungera återstår att se. Hittills har de flesta överenskommelser fyllts på med nya pengar när den första perioden tagit slut.
Att det är socialdepartementet och SKL som sitter på den yttersta makten över sjukvården i dag innebär att andra aktörer har förlorat i inflytande. Framför allt handlar det om de olika vårdmyndigheterna. Att de tappat i inflytande beror delvis på att myndighetsstrukturen på vårdområdet är en snårig historia där det ofta är oklart vem som har ansvar för vad.
Denna snåriga myndighetshärva har listans nummer nio Stefan Carlsson fått i uppdrag att nysta upp. I april lägger han sitt förslag och då får vi en första inblick i vad som kan komma att hända.
Klart tycks i alla fall vara att det blir färre myndigheter. Vilka som kan komma att läggas ner går det bara att spekulera om. Men små myndigheter som Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, och nya Myndigheten för vårdanalys bör inte känna sig alltför trygga. Vårdens jättemyndighet Socialstyrelsen svävar också i ovisshet. Stefan Carlsson har fått ett specialuppdrag att utreda Socialstyrelsen och avslöjar för Dagens Medicin att han kan komma att föreslå att myndighetens roll på tillsynsområdet förändras. Stefan Carlsson tror att en ny tydligare myndighetsstruktur kommer att ge vårdmyndigheterna en starkare roll än i dag. Frågan är bara om socialdepartementet och SKL är beredda att släppa ifrån sig den makt de skaffat sig under de senaste åren.
Socialdepartementet har dock redan fått se en del av sin makt förflyttas till socialutskottet i riksdagen under det senaste året. När Sverige fick en minoritetsregering efter valet 2010 fick riksdagen en ny roll. Den förvandlades från en lada med röstboskap till ett slagfält där det krävs en skicklig fredsförhandlare för att få till ett eldupphör. När det gäller vårdfrågorna är det socialutskottets ordförande Kenneth Johansson (C) som är regeringens fredsförhandlare. Om regeringen vill vara säker på att få igenom ett förslag är det han som måste få med sig minst ett av oppositionspartierna. Därför är han en av dem som stiger på årets maktlista.
En trevlig spaning på årets lista är att könsfördelningen har blivit lite bättre än tidigare. På topp 50 är det nu nästan helt jämnt med 23 kvinnor och 27 män. På den nedre halvan av listan är det fortfarande lite större manlig dominans.
Framför allt är det vetenskapsvärlden som nästan bara representeras av män. Beror det på att de mest inflytelserika forskarna och professorerna på det medicinska området är män eller på att vi har varit för dåliga på att hitta de inflytelserika kvinnorna? Det får vi försöka att ta reda på tills nästa år.