Fråga:

Har obehandlad hypotyreos en negativ inverkan på diabetesbehandling?

Svar:

Tyreoideahormonrubbningar kan ha markanta effekter på glukoskontrollen vid diabetes. Påverkan av glukosmetabolismen har samband med hur grav hormonrubbningen är, och beror på att tyreoideahormon ökar insulinresistensen och att motsatsen, hypotyreoida hormonnivåer, leder till ökad insulinkänslighet och risk för hypoglykemi.

Vid typ 1-diabetes och LADA är autoimmun tyreoideasjukdom mycket vanlig, särskilt hos kvinnor (främst hypotyreos men även Graves sjukdom), och risken att drabbas någon gång under livet närmar sig 30 procent. Det gör att TSH-screening efter genomgången graviditet kan rekommenderas för att upptäcka hypotyreos postpartum. Vid typ 2-diabetes är förekomsten av tyreoidearubbningar densamma som hos befolkningen i övrigt.   

Hypotyreos, och även så kallad subklinisk hypotyreos, ökar hypoglykemirisken och minskar insulinbehovet vid typ 1-diabetes, och vid typ 2-diabetes som behandlas med insulin, sulfonureider eller meglitinider. Hypoglykemi underlättar alltså tidig diagnostik av hypotyreos vid diabetes.  

Jag rekommenderar frikostig TSH-kontroll när oklar ökning av hypoglykemier förekommer, eftersom det är ett för patienten obehagligt och potentiellt livshotande tillstånd. Substitution med tyroxin normaliserar tillståndet. Vissa förordar också regelbundet TSH-screening hos alla typ 1-diabetiker, men där är kostnadseffektiviteten inte utredd, och eftersom minskat insulinbehov är en känslig indikator på hypotyreos kan det räcka med ett TSH-prov på misstanken.

Vid subklinisk hypotyreos (lätt förhöjt TSH och tyreoideahormoner fortfarande inom referensområdet), som oftast är en autoimmun tyreodit, finns olika åsikter om tyroxin. Förekomsten av diabetes stärker enligt min uppfattning indikationen för behandling av två skäl. Dels följer stabilisering av glukoskontrollen (färre hypoglykemier) oftast, dels kan den normalisering av lipidmönstret (lägre LDL-kolesterol och HDL-kolesterol) som följer av tyroxinsubstitution ha en ännu obevisad men möjligen gynnsam effekt på risken för hjärt-kärlsjukdom.