Det är vanligt att använda olika ekvationer för att bedöma hjärtfriska personers risk att insjukna i kranskärlssjukdom. De här instrumenten tar ofta hänsyn till exempelvis ålder, kön, rökstatus och kolesterol.
Genom åren har det dock föreslagits att andra parametrar också borde vägas in för att förbättra riskskattningen. Och ett amerikanskt forskarlag visar nu i tidskriften Jama att mätning av kalciuminnehållet i kranskärlen kan vara det bästa sådana komplementet.
Forskarna följde upp 1 330 personer som klassats till att ha intermediär hjärtrisk enligt den så kallade Framinghamekvationen, vilket är ett av de internationellt sett mest använda riskskattningsinstrumenten.
En intermediär risk innebär att personen har 10 till 20 procents risk att drabbas av kranskärlssjukdom inom tio år.
Enligt analysen var det 25,5 procent av dem som verkligen drabbades av en kranskärlsrelaterad händelse som korrekt skulle ha blivit omklassade till högriskgruppen om hänsyn togs till kalciummätning.
Motsvarande siffra för dem som inte drabbades av en kranskärlshändelse och som korrekt blev omklassade till lågriskgruppen var 40,4 procent.
Enligt forskarna skulle därför mätning av kalcium i kranskärlen kunna vara en metod för att hitta de personer där förebyggande behandling skulle göra störst nytta.
Studien visar också på mer blygsamma förbättringar av riskvärderingen om hänsyn togs till exempel ärftlighet, ankeltryck och nivån på inflammationsmarkören högkänsligt CRP.
Forskarna poängterar dock att mätning av kalcium i kranskärlen har flera nackdelar, som att den görs med datortomografi och att personen då exponeras för strålning. Metoden är också förhållandevis dyr och erbjuds främst på sjukhus.
I den aktuella studien definierades en kranskärlsrelaterad händelse som hjärtinfarkt, kranskärlsrelaterad död, återupplivning efter hjärtstopp eller bypassoperation/ballongvidgning för angina.
Läs abstract till studien: