Psykologen Filip Arnberg har i sin avhandling undersökt utvecklingen av posttraumatisk stress på lång sikt. Genom intervjuer med och enkäter till överlevande efter förlisningen av MS Estonia 1994, nödlandningen av ett flygplan i Gottröra 1991 och en olycka med en skolbuss 1988 har han kommit fram till att stressen tar mycket lång tid att få bukt med. Personal som möter patienterna behöver förstå att patientens återhämtning kan ta allt från fyra månader upp till två år. Om personerna efter det fortfarande har symtom, kan de behöva extra uppföljning och stöd.
De som återhämtade sig snabbt hade ofta ett mycket bra socialt stöd av anhöriga. Men om en överlevande själv hade mist en nära anhörig i samma katastrof, var de anhöriga som inte varit med i olyckan så påverkade av dödsfallet att de inte kunde ställa upp lika mycket för den som överlevt.
– Det viktiga sociala stödet blir då rubbat, säger Filip Arnberg.
De olika grupperna av överlevande fick svara på enkäter, den första en månad till fyra år efter händelsen och den sista efter 14 till 20 år. Han gjorde också intervjuer med 22 överlevande 15 år efter färjekatastrofen.
Symtom av posttraumatisk stress kan vara återkommande bilder och minnen av olyckan. De kan leda till flashbacks där personen tappar nuet och upplever olyckan igen.
Filip Arnbergs studier visade att den mesta återhämtningen sker på kort sikt. De som hade svårt att återhämta sig den första tiden fick ofta kvarstående problem. Patienter som hade en bra återhämtning upplevde att de mognat och utvecklats av händelsen, men att det var svårt att prata med andra.
– Det kunde väcka skuldkänslor att berätta om den positiva utveckling som katastrofen kan ha inneburit för dem. Deras upplevelse var att de inte borde ha de känslorna när andra fick sätta livet till vid samma tillfälle, säger Filip Arnberg.