Kraven på att prioritera inom hälso- och sjukvården ökar, och som förskrivare är det inte alltid lätt att veta hur man ska förhålla sig.
– De måste balansera helt andra krav än tidigare, de måste inte bara se till patientens vårdbehov utan även följa de beslut som tagits i landstinget. De får dubbla roller, vilket nästan blir en identitetskris, säger Ann-Charlotte Nedlund.
Hon har skrivit en avhandling om vad som skapar trovärdighet för prioriteringar bland dem som arbetar i vården. Och att lyckas med det menar hon är avgörande, eftersom personalen signalerar till patienterna, och i förlängningen till samhället, om besluten kan ses som rimliga.
Hon studerade arbetet med att skapa och använda en policy för hjälpmedel i två landsting. Östergötland hade en mer toppstyrd organisation. I Gävleborg flyttades processen i högre grad ner till vårdpersonalen.
– Det gjorde att professionen var mer involverade i att skapa mening kring policyn. Men jag kan inte säga vilket sätt som var bättre eller sämre. Det viktiga är att personalen på något sätt får stöd att tolka policyn och att skapa en gemensam förståelse för den, säger Ann-Charlotte Nedlund.
Här spelar något hon kallar ”mellanled” en avgörande roll – formella eller informella arenor där personalen kan diskutera.
– Att kunna bolla frågorna med varandra var avgörande för att förstå vad man ska göra och varför.
Lyckas man med det kan prioriteringarna, som i början bara upplevdes svåra, göra att förskrivarna utvecklas i sin professionella roll.