Ris, ros och självkritik i panelsamtal om nära vård

Med fem paneldeltagare samlade i ett varmt klassrum på Campus Gotland i Visby fanns nästan lika många ståndpunkter kring seminariets grundfråga. ”Hur går det med omställningen till god och nära vård?” frågade moderator Johan Assarsson, senior expert på Sirona, ett konsultföretag inom vård och omsorg som också stod som arrangör för seminariet.

Jean-Luc af Geijerstam, generaldirektör för Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, tycker sig se en stor uppslutning kring målen med omställningen, samtidigt som arbetet ännu främst rört sig på strategisk nivå.

– Ganska lite har kommit ned i förändring och utveckling av verksamheten. Och ganska lite har ännu så länge nått patienterna, som trots allt är målet med den här systemreformen.

Daniel Forslund, utvecklingsansvarig på Vårdföretagarna, var mer optimistisk. Förändring kan inte alltid planeras fram eller detaljstyras. Den kommer om vården låter patienternas vilja styra, sa han, och tog framgångarna för bolagen Kry och Doktor.se som exempel på nyare former av nära vård.

– De här tidigare uppstickarna har i dag fler listade patienter än en del regioner har invånare. Närhet betyder andra saker nu än förr, sa han.

Flera deltagare var på ett ungefär överens. Thomas Lindén, chef för Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården, var hoppfull kring att viktiga beslut var tagna men underströk till skillnad från Daniel Forslund vikten av tydliga planer.

Marie Morell (M), ordförande i regionstyrelsen i Region Östergötland och vice ordförande för SKR:s sjukvårdsdelegation, tyckte att det å ena sidan har hänt mycket, men att förväntningarna å andra sidan på snabb och märkbar förändring kanske är för höga. Hon efterlyste också, möjligen självkritiskt, mer samarbete mellan sjukhus, primärvård och inte minst den kommunala vården:

– Där tänker jag att vi inte riktigt lyckats, att få kommunerna att förstå vad det är vi ska jobba med, sa hon.

Sjukhusläkarnas ordförande Elin Karlsson stod ut genom att bidra med viss sälta till seminariet. Visst, sa hon, förändring sker – men än är vägen lång.

– Sjukhusvården och primärvården är kommunicerande kärl, den ena fungerar inte utan den andra. Vi får hela tiden höra floskler om de pengar vi kan spara om vården flyttar ut från sjukhusen, om digitaliseringen fungerar. Men vi måste se till kärnuppdraget: patientens bästa, sa hon och fortsatte:

– Primärvården ska jobba förebyggande, men det innebär inte automatiskt att det blir mindre behov av sjukhusvård, det kanske snarare blir tvärtom. Det kommer inte leda till att man inte behöver den andra sidan.

Ett återkommande tema var det om vikten av mer samarbete, mindre administration och mer fokus på kärnuppdraget. Elin Karlsson och Daniel Forslund önskade bort destruktiva gränser i budget och styrning men hamnade i klinch kring de 28 statliga miljarder kronor som i omgångar satsats på omställningen. Mindre riktade satsningar och mer förståelse för regionala skillnader, tyckte Karlsson. Inte alls, tyckte Forslund.

– Förra våren pratade vi mycket om egenmonitorering, kontinuitetslösningar för patienter med kroniskt sjukdom. Det är kostsamt, men det kostar inte 28 miljarder kan jag säga, att få fram den typen av tjänster nationellt, sa han.

Seminariet kastade också ljus på flertalet målkonflikter i omställningen; mellan sjukhus- och primärvård, mellan olika kostnadsposter och mellan stad, glesbygd och socioekonomiskt utsatta områden. Jean-Luc af Geijerstam lyfte det senare och konstaterade att styrningen måste bli bättre för att nå ut till dem som har störst behov – men också att de ekonomiska prioriteringarna generellt måste bli hårdare.

– Vården finns till för medborgarna. Vad ska vi då prioritera när vi inte kan göra allt? Vi kan göra fantastiska saker nu, men det kostar och då måste vi välja. Det är den kanske viktigaste delen i det offentliga åtagandet, att faktiskt välja det som skapar mest värde, sa han.