"Apotekarnas öde ligger i den egna kårens händer"

När jag för ett par år sedan deltog i ett samarbetsprojekt för att förbättra hjärtsviktsvården, frågade en sjuksköterska: Vad säger ni på apoteket till hjärtsviktspatienterna?

Tänk efter en stund, vad du tror, innan du läser vidare.

Nu arbetar jag en del kliniskt, och har dessutom förmånen att läsa vidare på magisterprogrammet i klinisk farmaci. Både arbetet och studier ger ständigt upphov till frågan: var tillför vi något? Och var tillför vi mest? Men nästa fråga är också: var har de möjlighet att få ut mest av det vi kan tillföra?

Den senaste tiden har det på Dagens Apotek många gånger kommenterats huruvida apotekare ska arbeta på apotek eller ej, en debatt som kommit till skott tack vare att bland annat Apotekarsällskapet driver kravet att läkemedelsansvariga ska vara apotekare.

En del receptarier tycker då att apotekare hellre ska arbeta i vården, medan läkare i diskussioner om förbättrad läkemedelsanvändning tycker att apotekare ska hålla sig till apotek.

Kanske är båda dessa synpunkter en form av revirpink, som är ofrånkomligt. Ofrånkomligt när nu apotekarna gick ut och hävdade att de behövs någonstans.

Men om man för en stund bara funderade på vad som skulle vara bäst för patienterna, vore det då att apotekare var i vården eller på apotek? Eller kan svaret möjligen vara både och, eller ingetdera?

När jag nu arbetat på en avdelning har jag diskuterat arbetet med en av läkarna där, som tycker att det är för korta vårdtider för att kunna utnyttja mina förbättringsförslag. Det är på vårdcentralen man ska göra ändringarna, det är där ni ska vara. Efter ytterligare diskussion var det inte riktigt på vårdcentralen som han menade heller, men att vi skulle ha ett bättre samarbete mellan apotek och vårdcentral. Kunde jag hålla med om det? Med ett rungande ja!

Vad säger de på apoteket till hjärtsviktspatienterna? De vet faktiskt inte vilka som har hjärtsvikt!

Och där är nog det enkla svaret på varför apotekare möjligen inte skulle vara på apotek, att det finns alldeles för lite information om patienterna för att verkligen utnyttja apotekarnas kunskap till en förbättrad vård.

Visst kan vi idag, med en bra bild över patientens samlade recept eller läkemedelshistorik, och genom samtal med patienten, ofta lista ut huvuddiagnoser. Men det är absolut ingen självklarhet, och det finns uppenbara möjligheter till feltolkningar – som leder till fel information. Men om vi av den anledningen ger upp den utvecklade apoteksfarmacin som kan understödja vården, då tror jag att vi är fel ute.

För visst anser jag att vi kan tillföra mycket genom arbete inom vården, olika inom olika specialiteter och beroende på hur läkarna arbetar. Med våra hökögon på läkemedelsproblem, vårt fokus på att det alltid är läkemedel som kan vara boven – som tillför ett tänk som kompletterar läkarnas medicinska kunskaper. Som när patienten kom in med en grav anemi som gjort henne rejält sänkt i allmäntillståndet, men man missade att hon ju också hade digoxin i en dos som inte längre passade hennes njurar.

I dag har vi också gemensamt skapat ett problem med att patienterna genom media blivit så insatta i problem med läkemedel, främst biverkningar och interaktioner, att tilltro och följsamhet till behandling är vårt kanske största problem. Också här har vi alla ett ansvar att stödja patientens tilltro. Jag ser att jag i mina enskilda samtal med patienter, eller under patientutbildningar, får en väldigt god respons då vi talar om varför man bör använda läkemedlet, och hur bra det är för just dig – givetvis bara när det är förskrivet till rätt patient, på rätt sätt. Men om vi apotekare bara ska vara innanför sjukhusets väggar med våra kunskaper inom farmaci och medicin, då kommer vi aldrig kunna hjälpa till att förhindra inläggningar – bara återinläggningar.

Jag tror därför att lokala samarbeten mellan apotek och vårdcentral, där man kan hjälpa varandra att förtydliga budskapen om mediciner och medicinändringar, är framtidens melodi. Jag tänker mig att patienten får erbjudande på vårdcentralen om att omfattas av extra apoteksservice, genom att de tillåter apoteket och vårdcentralen att dela journal. En utvidgad variant av det som Apoteket AB tidigare kallade Läkemedelsprofil.

Jag inser förstås att det finns en massa tekniska, och kanske en del mentala, hinder innan detta kan ske. Jag undviker faktiskt att ens tänka på hur man ska få en sån grej att ske med till exempel Cosmic, men jag vet ju också att det egentligen är fullt möjligt! Jag tror att flera apoteksaktörer, och inte minst i form av entreprenörer, kommer driva på utvecklingen av såna här samarbetsformer. Inte minst för att jag tror att de allra bäst utvecklas och utnyttjas om de springer från idéer på lokal nivå, från vård- och apotekssidan. Jag är övertygad om att apotekare behövs inom öppenvårdsfarmacin för att denna utveckling ska frodas. De kan som läkemedelsansvariga kvalitetssäkra den rådgivning som sker, och ytterst bidra till en hög patientsäkerhet i hela vårdkedjan.

I väntan på att få titta i varandras journaler finns det faktiskt mycket som kan förbättras redan med dagens förutsättningar. Förutom att alltid skriva indikationen på receptet, och kanske i vissa fall förtydliga denna i en information till apotekspersonalen, går det ju jättebra att skicka meddelanden om något som läkaren vill ska poängteras för just den här patienten.

Det kanske handlar om ett byte av läkemedel som skett, och att man bör förstärka den informationen på apoteket, att nu när du fått Symbicort ska du sluta med Flutide. Eller en patient som på vårdcentralen var väldigt fundersam kring en ny behandling, som kan få extra stöd.

Möjligheterna att hjälpas åt att förbättra och följa upp behandlingar är faktiskt ganska stora, redan idag. Om vi använder det där multidisciplinära arbetssättet som ofta är vinnande. När vi utnyttjar allas kompetenser och samarbetar kring patienten. Ska apotekaren vara med i det samarbetet, och ska det vara på vård- eller apotekssidan? Eller ska apotekare bara jobba i industri och på statliga verk?

Samtidigt som det kan kännas lite obehagligt att inte ha en väldefinierad roll, eller givna uppgifter i samhället, så är jag faktiskt lite glad att det nu blivit så tydligt att det faktiskt är så här. Att jag får vara med och påverka detta framöver. Och det är förstås intressant att höra diskussionerna, inom och utom kåren.

Jag anser dock inte att man ska lämna till andra än den egna kåren att helt definiera en professions öde, och tror därför att det här är frågor som kommer att diskuteras flitigt inom Apotekarsällskapet framöver. Att vi apotekare tillsammans ser till att skapa den nya apotekarrollen. Den som på bästa möjliga sätt ska utnyttja apotekarens kunskaper till förmån för läkemedelsanvändningen. Jag tror definitivt att en viktig del av den rollen är på apoteken runt om i Sverige.

Om du inte är en av Sveriges cirka 3 500 apotekare, men vill vara med i diskussionen ändå, så är du självklart välkommen med kommentarer till den här artikeln, eller med brev till styrelsen för Apotekarsällskapet.

Malin Östbring Carlsson är legitimerad apotekare, Apotekarsällskapet

Malin Östbring Carlsson