Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Apotek

Han sätter fusket i fokus

Publicerad: 18 mars 2013, 08:00

Många forskares namn hamnar på vetenskapliga artiklar som de inte haft med att göra, enligt en ny bok om publiceringsetik.


Ämnen i artikeln:

LäkemedelLäkemedelsföretagLäkemedelsverket

Boken Publiceringsetik är enligt författarna Stefan Eriksson och Gert Helgesson den första i sitt slag. De konstaterar att det har funnits ett stort sug efter att någon skulle ta tag i frågan.

– Att vara en publicerad författare är valutan som vetenskapen handlar med. Det är genom att bli publicerad som man visar upp att man har gjort något, säger Stefan Eriksson, som är docent och lektor i forskningsetik vid centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet.

Många är beredda att gå långt för att få mer av denna valuta.

Stefan Eriksson berättar om en enkät bland drygt 1 000 postdoktorala forskare i USA där en tredjedel svarade att de kunde tänka sig att lägga till gåvoförfattare om det vore bra för deras karriär. Att lägga till författare till sin artikel trots att de inte medverkat eller bara bidragit med minimala insatser är vanligt även i Sverige, enligt Stefan Eriksson.

– Man gör det här för att man tror att man tjänar på det. Det kan handla om att hålla sig väl med olika kollegor eller med sin forskningsledare, säger han.

Han tycker att forskningsvärlden måste ta det stora problemet på allvar, och att den måste arbeta för att stoppa utvecklingen mot allt längre författarförteckningar.

– Det värsta exemplet jag har sett var en artikel som inleddes med sju sidor med författarnamn, berättar Stefan Eriksson.

För honom är frågan om publiceringsetik i första hand en rättvisefråga. Han konstaterar att kulturen med att lägga till varandras namn gör att de forskare som försöker att vara ärliga riskerar att missgynnas.

– Det måste gå att få ett erkännande för sitt författarskap utan att behöva skarva med reglerna.

De regler som finns i dag är för otydliga och vaga, enligt Stefan Eriksson. Men hans lösning är inte främst skarpare regler. I stället vill han att forskningen byter metod för att redovisa vilka som har medverkat.

– Vi föreslår att man inför en contributorship­modell som innebär att man i stället har en lista på alla som medverkat och vad alla har bidragit med. Då framgår det vilka som var huvudförfattare, vilka som var labbtekniker och vilka som bidrog med andra saker, säger Stefan Eriksson.

En annan aspekt av publiceringsetik som tas upp i boken är forskare som publicerar sig onödigt mycket och forskare som låter bli att publicera sina resultat. Att publicera för mycket forskning hänger samman med prestigen i att ha många publikationer och att stå som huvudförfattare.

– Vissa forskare använder salamimetoden. Man skivar upp sin forskning i så många delar som möjligt för att maximera meritvärdet eller för att alla ska få möjlighet att vara huvudförfattare för någon delrapport. Det blir inte speciellt bra. Det blir svårt att få någon översikt över forskningen om den är uppdelad i många olika delar, säger Stefan Eriksson.

Motsatsen handlar om de forskare som inte publicerar sina resultat för att studien inte gav önskat resultat.

– Det kan finnas olika anledningar att hålla tillbaka sina forskningsresultat. Det kan till exempel vara att resultaten är negativa för en produkt som ska lanseras, säger Stefan Eriksson.

Han berättar om kampanjen All trials som just nu pågår i Storbritannien. En kampanj som kräver att alla kliniska prövningar av läkemedel ska redovisas. Stefan Eriksson är inte främmande för lagstiftning om det inte går att på frivillig väg få läkemedelsföretagen att redovisa alla kliniska prövningar.

– Det kan behövas att man beslutar att nya läkemedel kan godkännas bara om läkemedelsbolaget öppet redovisar alla studier det gjort och inte bara dem som visat positiva resultat.

SAMUEL ÅSGÅRD

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev