Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Apotek

"Vidga TLV-konceptet"

Publicerad: 19 februari 2009, 14:34

DEBATT: Bara kostnadseffektiv vård bör subventioneras, skriver Chatrine Pålsson Ahlgren, ledamot i riksdagens socialutskott (kd). Hon vill att en nationell så kallad behandlingsförmånsnämnd skapas.


Ämnen i artikeln:

LäkemedelLäkemedelsföretagLäkemedelsverket

Det händer mycket i vården i dag. Förtecknen till de reformer och förändringar som genomförs är att öka patienternas valfrihet, tillgänglighet och kvalitet. Jag är övertygad om att förändringarna kommer patienterna till godo omgående.

Ett förslag i samma anda, med patienternas bästa för ögonen, är att inrätta en nationell behandlingsförmånsnämnd. Enkelt uttryckt skulle syftet vara att besluta vilka sjukvårdsinsatser som är tillräckligt bra och kostnadseffektiva för att finansieras med skattemedel. Det skulle garantera att patienterna, oavsett var i landet de bor, skulle få del av de bästa behandlingsmetoderna och att sämre metoder inte längre används.

Parallellen till Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets, TLV:s nya verksamhet är uppenbar. Alliansregeringen genomförde tandvårdsreformen och gav TLV i uppdrag att besluta om vilka tandvårdsbehandlingar som ska subventioneras samt till vilket pris (referenspris).

Myndigheten har också uppgiften att besluta om vilka läkemedel som ska subventioneras eller inte subventioneras och vilket pris ett subventionerat läkemedel ska ha.

Utgångspunkten för besluten är att se till vilket värde som ett visst läkemedel tillför patienten, sjuk­vården och samhället i övrigt. Utifrån en bedömning om ett läkemedel tillför nytta i kombination med kostnads­effektivitet eller lever upp till etiska principer som solidaritet och människovärde, beslutas om läkemedlet är värt att subventioneras med allmänna medel.

Det finns inget skäl att tro att samma genomgång inte skulle kunna göras för andra insatser i vården, som diagnostik och andra behandlingsmetoder. Att en nationell myndighet genomför värderingen säkerställer också att de behandlingsmetoder som används inte skiljer sig åt mellan olika delar av landet.

I dag tar ett antal olika myndigheter fram nationella behandlingsrikt­linjer, men att koppla denna värdering av olika behandlings­metoder till finansieringen, skulle utan tvekan sätta tryck på vården att anamma nya behandlingsmetoder om de är bättre och effektivare än andra.

TLV bestämmer ett referenspris för olika tandvårdsåtgärder. Om en tandläkare tar ut ett högre pris än referenspriset för en åtgärd, får patienten själv betala mellanskillnaden. Om tandläkarens pris är samma eller lägre än referenspriset, får patienten i stället ersättning i enlighet med det pris hon betalar.
Om motsvarande system skulle införas för hälso- och sjukvården skulle varje patient vara säker på att den behandling som hon eller han får del av hade utvärderats utifrån de senaste rönen på varje enskilt behandlingsområde.

Drivkraften för varje vårdenhet att erbjuda de behandlingsmetoder som ger mest värde för pengarna skulle vara mycket stark. Exempelvis skulle en patient i Norrlands inland kunna vara säker på att få samma vård som i Stockholm eller Göteborg.

En behandlingsförmånsnämnds uppgift skulle till en början vara att prioritera de enskilda behandlingsmetoder som ger mest värde för pengarna. Den skulle ta det helhetsgrepp som hälso- och sjukvården är i behov av och se till att prioriteringsbesluten fattas utifrån vetenskapliga grunder. Det skulle därmed garantera finansieringen av svårare sjukdomar inom det offentliga åtagandet. Patienter som absolut vill ha en åtgärd som inte hör till dem som behandlingsförmånsnämnden valt, kan exempelvis själva få stå för mellan­skillnaden.

Om vi avstår från att göra insatser för att använda varje vårdkrona så effektivt som möjligt kommer vården tvingas till många smärtsamma prioriteringar i framtiden. Det är lätt att inse om vi betänker att den stora gruppen 40-talister snart når pensionsstrecket och kommer att kräva mer av vårdens resurser.

Vi kan i en framtid se att om hälso- och sjukvårdens åtagande inte definieras bättre än i dag, kommer de flesta landstings ”lösning” bli att anpassa vårdutbudet genom att stänga kliniker och minska antalet vårdplatser, när patienterna blir fler och behoven större.

Den framtida utmaningen för vården är enorm, en behandlingsförmånsnämnd kan bidra till att hantera en stor del av denna utmaning. Den verkliga poängen är att vi kopplar den samlade kunskapen om tillgängliga behandlingsmetoder till finansieringen av dessa. Vi använder skattepengarna till en säker och evidensbaserad vård som vi nationellt har prioriterat. Att sedan praktiskt lösa hur varje landsting ska följa detta kan det finnas olika modeller för.

En behandlingsförmånsnämnd, eller liknande, anser jag är en nödvändighet för framtiden!

Chatrine Pålsson Ahlgren

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev