Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kongresser

Oväntade resultat om sen viktökning

Publicerad: 16 september 2014, 20:45

– Det är i vilket fall som helst viktigt att förstå mekanismerna bakom hur våra gener styr risken för fetma., säger professor Marju Orho-Melander.

Foto: Michael Borgert

EASD 2014 Forskare från Lunds universitet presenterar på diabeteskongressen i Wien data om viktökning som går tvärs emot vad man förväntar sig.


Ämnen i artikeln:

EASD

Samma genvarianter som påverkar att man lättare går upp i vikt i den första halvan av vuxenlivet tycks få motsatt effekt efter medelåldern. De förvånande observationerna gjorde svenska forskare från Lund då de analyserade data från Malmö Kost Cancer-undersökningen.

– Då var det precis tvärtom. Om man hade ett högt antal riskgener, då hade man efter medelåldern signifikant minskad risk att gå upp i vikt jämfört med dem som hade ett lågt antal riskgener, säger Marju Orho-Melander, professor i genetisk epidemiologi vid Lunds universitet.

De riskgener som hon pratar om är 31 gener där man sedan länge vet att vissa varianter är förknippade med en ökad risk för högt BMI, alltså en kroppsvikt högre än genomsnittet. Det här sambandet har man kunnat visa i tidigare studier, men det har då handlat om statiska nedslag – hur BMI och riskgener såg ut vid ett visst tillfälle i livet.

– I de studierna har man inte letat efter varianter som är associerade med hur man går upp i vikt över tid. Det var egentligen det som var vår frågeställning. Och sen ville vi se om det ser ut på samma sätt när man är ung som när man är äldre.

Forskarna tittade närmare på 21 407 personer i Malmöstudien. Vikten mättes under 1995 vid det som forskarna definierade som medelålder. I snitt var de undersökta då 58 år gamla. Samma personer fick svara på frågor om hur mycket de vägde vid 20 års ålder, och om de hade haft en ojämn viktökning och viktminskning fram tills nu. 17 år senare gjordes en uppföljning med 2 673 av dessa personer, då man mätte vikten på nytt.

Resultatet visade att de som hade många riskgener associerade med högt BMI också hade en ökad risk för ”substantiell viktökning” mellan 20-årsåldern och medelåldern, alltså en viktökning på minst 10 procent.

Risken för att ha haft en vikt som svängt fram och tillbaka under livet var också tydligt större hos dem med riskgener. Det var 42 procent vanligare hos den femtedel som hade flest riskgener jämfört med hos den femtedel som hade minst antal av dessa genvarianter.

Det märkliga hände när forskarna tittade på vad som hände efter medelåldern. Då visade det sig att sambandet var det omvända. Riskgenerna var vanligast hos dem som hade minst risk att gå upp kraftigt i vikt.

– Vi kan inte med den här studien förklara varför, säger Marju Orho-Melander.

En förklaring skulle dock kunna vara att individer som på grund av genetisk risk snabbt går upp i vikt före medelåldern kanske senare i livet får problem i form av sämre hälsa som kan ge en viktnedgång, spekulerar hon. En annan teori är att det kan finnas kopplingar mellan den genetiska risken för fetma och en utveckling av muskelförlust vid högre ålder.

– Det är i vilket fall som helst viktigt att förstå mekanismerna bakom hur våra gener styr risken för fetma. Det är också väldigt viktigt att få bättre kunskaper kring vad genetiskt högre risk för fetma kan ha för konsekvenser i olika åldersgrupper, säger Marju Orho-Melander.

Läs abstractet här:

Gull Rukh och Marju Orho-Melander med flera. Genetic risk score of 31 BMI loci and substantial weight change over a period of 50 years in the Malmö Diet and Cancer Study. Presenterad vid EASD-kongressen I Wien 2014.

MICHAEL BORGERT

Ämnen i artikeln:

EASD

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev