Subgruppsstudier visar framtiden inom gynonkologi

– På förra årets möte kom det stora nyheter inom gynekologisk cancer, som att läkemedlet bevacizumab ökar överlevnaden vid spridd livmoderhalscancer. I år har vi inte sett den digniteten på resultaten, men det kan man inte förvänta sig två år i rad, säger hon.

Elisabeth Åvall Lundqvist, som är professor i onkologi vid Karolinska institutet i Solna, lyfter i stället fram resultat som kan bana väg för ändrad behandling i ett lite längre perspektiv.

En sådan studie handlade om att behandling med parp-hämmaren olaparib och den nya angiogeneshämmaren cediranib kunde fördubbla den progressionsfria överlevnaden hos patienter med återfall i platinakänslig äggstockscancer, jämfört med bara olaparib.

– Flera saker är anmärkningsvärda med den studien, bland annat att bäst effekt verkade vara hos kvinnor vars tumör inte hade mutation i genen BRCA. Normalt är det patienter med sådan mutation som har nytta av parp-hämmande behandling, säger Elisabeth Åvall Lundqvist.

– Det här var en fas 2-studie, men jag utgår från att man kommer gå vidare och studera den här kombinationen i större studier, säger hon.

Elisabeth Åvall Lundqvist vill också uppmärksamma flera studier på subgrupper av patienter eller studier som har gjorts för att hitta grupper som svarar bättre på en viss typ av behandling.

Forskare i Japan rapporterade till exempel resultat från en randomiserad studie av patienter med klarcellig äggstockscancer, en studie som förvisso inte visade någon skillnad mellan olika typer av cytostatika.

– Resultatet är inte så upphetsande men undersökningen är ändå den första fas 3-studien som gjorts på en histologisk undergrupp av patienter med äggstockscancer. Det visar att även vi inom gynekologisk onkologi är på väg att skräddarsy behandlingen efter patientens tumörtyp, säger Elisabeth Åvall Lundqvist.

Liknande tema hade två andra studier, en tysk och en brittisk, om att försöka ringa in vilka patienter med äggstockscancer som har bäst nytta av angiogeneshämmaren bevacizumab. Resutaten indikerar att patienter som har hög aktivitet av immunreaktiva gener svarar sämre på bevacizumab och cytostatika än de som bara fått cytostatika.

– Möjligen är det så att vi har hittat en grupp patienter som inte ska ha bevacizumab alls. Men vi behöver mer data kring detta. Helst bör, som föreslogs på mötet, de två forskargrupperna slå samman sina resultat, säger Elisabeth Åvall Lundqvist.

På ett annat tema lyfter hon avslutningsvis fram en studie som handlar om patienternas syn på biverkningar.

– Sjukvårdspersonal är nog ofta benägen att erbjuda behandling som förlänger patienternas liv, trots att det ger biverkningar. Men enligt de här resultaten, där man frågat kvinnorna själva, så verkar många vara villiga att acceptera upp till sex månader kortare liv om de slipper allvarliga och ibland irreversibla bieffekter, säger Elisabeth Åvall Lundqvist.

– Budskapet är att vi som läkare inte bara ska försöka minska oron för biverkningar, vilket vi ofta gör. Vi ska ge saklig information om både effekter och biverkningar och involvera patienterna i beslut om behandling, säger hon.