Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Läkemedel

Direktör som bygger nytt utan ritning och lagar mat utan recept

Publicerad: 18 november 2003, 10:29

Recept och bruksanvisningar är inget för Ann-Christin Tauberman, generaldirektör för Läkemedelsförmånsnämnden, LFN. Hon gillar att bryta ny mark. Att prova sig fram för att hitta lösningar tycks passa henne och är säkert en styrka i arbetet med att bygga upp en helt ny myndighet.


- Det är roligt att vara nybyggare och skapa något från grunden, allt från färgerna på gardinerna i de nya lokalerna till att samla kompetens och ta ställning till hur vi ska hantera sekretessfrågorna. Det här arbetet innehåller alla ingredienser som behövs för att göra livet spännande, säger Ann-Christin Tauberman.  Efter att först ha ansvarat för den kommitté som inrättade denna nya myndighet blev hon utsedd till LFN:s första generaldirektör och har precis avklarat myndighetens ettårsdag.  - Myndigheten är inte "färdig" ännu, men den är i alla fall så pass etablerad att den funkar. Sen får vi förfina under resans gång, säger hon.  För ett år sedan var framför allt läkemedelsindustrin mycket tveksam till hela idén med LFN. Nu har industrin stor tilltro till myndigheten.  - Det har fungerat bättre än vad vi vågat hoppas. Mycket är Ann-Christin Taubermans förtjänst. Jag är otroligt imponerad över hur hon, från noll till hundra, har satt sig in i läkemedelsområdet och fått i gång ett strikt professionellt arbete på LFN, säger Läkemedelsindustriföreningens vd, Richard Bergström.  LFN ska utifrån lagens kriterier skapa en fungerande praxis för vilka läkemedel som ska subventioneras av samhället och vilka som inte ska subventioneras. Myndigheten har nyligen börjat med den omfattande genomgången av de över 2000 läkemedel som i dag omfattas av läkemedelsförmånen. Först ut är läkemedel mot migrän och läkemedel mot syrarelaterade symtom, det vill säga magsår, sur mage och halsbränna.  Om ungefär fem år ska genomgången vara klar och först då kan vi se vilken praxis som gäller för att ett läkemedel ska omfattas av läkemedelsförmånen. Arbetet kommer med säkerhet att stöta på patrull och väcka debatt.  - Det ska bli väldigt intressant, tycker Ann-Christin Tauberman.  Hon tror att den omfattande genomgången till slut kommer att resultera i ett, som hon säger, "robust, rättvist och bra subventionssystem", som ska hålla i många år.  - Efter vägen kommer många att reagera på att vissa läkemedel får subvention och andra inte, men det är så det måste vara i en sådan här process. Jag tror heller inte att alla kommer att vara överens om de enskilda besluten. Men jag hoppas att vi, låt säga, om fem år i alla fall har konsensus kring systemet så att läkemedelsindustrin, landstingen, förskrivare och patienter vet vad som gäller.  Ann-Christin Tauberman har varit politisk tjänsteman i regeringskansliet under nästan 20 år. Hon började på statsrådsberedningen 1983, först under Olof Palme och sedan som talskrivare åt Ingvar Carlsson, 1986-1994. Hon blev sedan biträdande statssekreterare på socialdepartementet och ett par år senare statssekreterare hos dåvarande socialministern Ingela Thalén.  När det nya pensionssystemet byggdes upp var Ann-Christin Tauberman projektledare, och när hon lämnade departementet i fjol var hon enhetschef för socialförsäkringsenheten.  - Jag ser inget problem i att jag gått från att ha varit politiskt tillsatt till att vara opolitisk tjänsteman. Jag har prövat båda sidorna. Som opolitisk tjänsteman har du en annan professionell inställning. Om det är något som sitter i väggarna i regeringskansliet så är det att alltid ha fokus på att ta fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och acceptera att någon annan bestämmer, och det är precis i den situationen som jag sitter nu, här på LFN. Jag ser till att ta fram det absolut bästa underlaget, sedan är det upp till nämnden att fatta besluten. Själv har jag ingen rösträtt i nämnden.  Hon talar med värme om sina år som talskrivare hos Ingvar Carlsson och omnämns också kort i hans memoarbok.  - Jag har skakat hand med Arafat och dansat i Vita huset. Jag hade förfärligt roligt och är nöjd med åren som talskrivare. Att följa statsministern så nära och under så lång tid var förstås spännande, säger hon.  Att nu pröva vingarna utanför regeringskansliet ser hon som en utmaning. Ann-Christin Tauberman är lättsam och social och beskrivs som öppen och prestigelös, samtidigt som hon är mån om sin professionalitet.  När hon inte jobbar, och det gör hon för det mesta, tycker hon om att laga mat, gärna tillsammans med den 22-årige sonen. De experimenterar fram nya spännande rätter.  - Det senaste lyckade försöket var hummer med kålrot. Det blev jättegott. Kålroten och andra rotfrukter är underskattade, tycker hon.  Sedan finns sommarstället i Söderbärke, i södra Dalarna, där Ann-Christin Tauberman med familj håller till på helger och under somrarna. Några utlandsresor blir det inte tal om.  - Jag kommer från Söderbärke, så där känner jag mig hemma.  Även där experimenterar hon, utan några krav på resultat, i trädgårdslandet. Devisen är "går det så går det". Hon citerar ur en engelsk trädgårdsbok:  - "Ett frö är något som man stoppar ner i jorden och aldrig ser igen", eller "En perenn är något som, om den tagit sig, skulle ha blommat år efter år".  Att LFN:s verksamhet är föremål för debatt och diskussion verkar inte beröra henne på något negativt sätt, snarare tvärtom. Hon säger ofta att det är "spännande", "roligt" eller "intressant" att ta del av debatten. Att det kommer kritik räknar hon kallt med.  - Den enda kritik som jag skulle ta illa vid mig av är om jag skulle ha misskött något, om till exempel företagen inte tycker att vi har ett smidigt och bra sätt att bereda ansökningarna, säger Ann-Christin Tauberman.  Hon har höga krav på sig själv och sin omgivning.  - När man startar en ny myndighet är det viktigt att från början ha en hög kompetens på personalen. Jag är ingen läkemedelsexpert och heller ingen hälsoekonom, så jag är glad att det fanns folk från Riksförsäkringsverket som kunde prissättning som kunde följa med till LFN. Jag är även nöjd med den expertis på juridik och hälsoekonomi som anställts. De garanterar att ansökningarna blir professionellt behandlade.  Efter sitt första år som generaldirektör på LFN är Ann-Christin Tauberman nöjd med det hon har åstadkommit. Hon tycker att myndigheten i sig fungerar bra, liksom samarbetet med läkemedelsindustrin.  - Framför allt är jag glad över att vi har hittat arbetsformer som gör att vi kan vara öppna med våra beslut. I början var jag bekymrad över hur sekretessreglerna skulle påverka praxisbildningen, men även Läkemedelsindustriföreningen har varit intresserad av att vi ska arbeta öppet med våra motiveringar. Företaget som berörs får läsa beslutet först och komma med invändningar om något skulle vara affärshemligheter. Öppenheten om hur vi kommit fram till besluten är en förutsättning för att de ska få acceptans.  Enligt lagstiftningen ska LFN i sina beslut utgå från tre principer, människovärdeprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. LFN ska även ta hänsyn till riksdagens prioriteringsriktlinjer för hälso- och sjukvården.  - Men de där riktlinjerna är ju ganska vaga. När det gäller till exempel behovs- och solidaritetsprincipen säger den att de med de största medicinska behoven ska ha mer av vården än andra, men "största" och "mer" är inte definierat. Därför har LFN i uppdrag att utveckla praxis för vilka läkemedel som i högre utsträckning än andra bör subventioneras. Efter en tid, när man tagit tillräckligt antal beslut, så har det vuxit fram en lista över vilka som har de största behoven och som behöver mer läkemedel än andra, säger Ann-Christin Tauberman.  Senast den sista juni 2004 ska LFN, utifrån de beslut som då tagits, summera sina erfarenheter och fastställa riktlinjer för det fortsatta arbetet.  Men hur väger man angelägenhetsgrad och kostnadseffektivitet?  - Det är väldigt, väldigt svåra beslut. Vi kan ännu inte ge svar på hur vi väger  prioriteringarna mot varandra. Efter detta första år kan det behövas någon form av redogörelse för hur långt vi har kommit i vårt arbete med detta. Det är något som vi arbetar med nu.  Vad får en behandling kosta för att vara kostnadseffektiv, finns det något mått i kronor och ören?  - Nej, inte i dag, men jag tycker att vi skulle skaffa oss ett sådant mått. Det ska inte vara ett facit utan ett hjälpmedel att resonera kring. Kanske ska det finnas ett mått som innebär att svårare sjukdomar får kosta mer och lättare sjukdomar mindre. Det enda sättet att veta var dessa gränser går är att ha en öppen diskussion om detta. Det måste vara konsensus utifrån vad människor anser är rimligt.  Ann-Christin Tauberman menar att vi i framtiden måste vara mer medvetna om att alla inte alltid kan få allt.  - Prioriteringarna för vem som ska få vad sker redan i dag, men inte öppet. Det positiva med LFN:s arbete är att vi redovisar våra beslut.  Om samarbetet med läkemedelsindustrin prioriterats under det första året ser Ann-Christin Tauberman landstingen och läkemedelskommittéerna som nästa viktiga grupp att utveckla kontakterna med.  - Det är avgörande att systemet får genomslag hos läkemedelskommittéerna och förskrivarna. Vi måste dra åt samma håll. Landstingen kommer ju så småningom att ta över hela kostnaden för läkemedel så de har stort intresse av vad vi gör. Därför är det viktigt att vi bygger upp bra relationer.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev