Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Läkemedel

Förord av Lars Werkö

Publicerad: 19 februari 2008, 13:38

f.d. Professor i Medicin, Göteborgs universitet
f.d. Ordförande i Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering


Myth: "Some scholars hold that in ancient religions the myth took the place of dogma. Myths not only have a religious purpose, but also an explanatory, or etiological one; e.g. they may offer interpretations of natural phenomena, or may explain established beliefs or customs".
(The Columbia Encyclopedia)

Myten om kolesterolets farlighet uppstod ur två iakttagelser. Den ena var att fett- eller kolesterolrik föda till kaniner gav kärlförändringar som följd. Den andra var att dödligheten i vad som antogs vara åderförkalkningssjukdomar sjönk i länder som under andra världskriget utsattes för stränga kostrestriktioner. Bägge har senare visats vara om inte helt felaktiga så åtminstone ytterst tvivelaktiga.

De kärlförändringar som kaniner – och en del andra växtätande djurarter – får på en extremt abnorm kost, är inte samma som åderförkalkning hos människa; djuren dör inte heller i hjärtattacker.

Dödsorsaksstatistiken i de skandinaviska länderna och Tyskland – de länder som oftast använts för bevisning – var vid tiden för andra världskriget inte pålitlig; dödsbevis utfärdades i stor procent av lekmän med orsaker som senilitet utgörande upp till en femtedel, även i 30- till 40-årsåldern. I länder som England, där statistiken var mer pålitlig, saknas den nedgång av hjärtdöd under ransoneringsperioden som åberopas i de andra länderna. Åderförkalkning som dödsorsak var för övrigt inte definierad vid denna tid.

Som Uffe Ravnskov i denna bok visar, fanns det emellertid flera vetenskapsmän som fascinerades av dessa iakttagelser – utan att kontrollera dess sanningshalt – och utvecklade stora internationella projekt för att bevisa en bakomliggande teori, och för att belysa de möjligheter de anade till förebyggande insatser i fråga om tillstånd som efter nedkämpandet av infektionssjukdomarna blivit dominerande dödsorsaker – hjärtattacker.

Detta var under slutet av fyrtio- och början av femtiotalet, en tid som kännetecknas av enorm optimism i kölvattnet efter upptäckten av penicillin, streptomycin och andra antibiotika, som så gott som hade raderat ut lunginflammation, lungtuberkulos och nervfeber (tyfus) som dödsorsaker.

Biomedicinsk forskning kände inga gränser för vad som borde kunna åstadkommas. Detta gällde i synnerhet för teoretikerna inom facket, de som hade föga eller ingen kontakt med verkligheten.

Det blev också teoretiker som Ancel Keys, fysiolog från början men med hjälp av statistiker så småningom epidemiolog, och Jeremiah Stamler med liknande utbildning, som kom att dominera de första studierna, och i fråga om Stamler även i fortsättningen. Stamler är fortfarande den
mest kraftfulle av alla profeter inom den pseudoreligiösa missionen för kolesterolmyten.

Som framgår av denna bok, är den samlade mängden vetenskaplig litteratur om hjärtattacker, kost och kolesterol vid det här laget enorm. Den har blivit det dels genom att ett stort antal undersökningar har upprepats gång på gång, oftast utan att något nytt egentligen tillförts. Dessutom har
de som tror på kolesterolmyten publicerat sina resultat om och om igen.

I olika tidskrifter, i olika länder, i en strid ström av artiklar som ofta blivit mera propaganda för det viktiga budskapet än vetenskapliga meddelanden. Detta har skett med vetenskapssamhället och tidskriftsredaktörernas goda minne; utan tvekan för att man trott sig främja en viktig
insats för folkhälsan.

De kritiska röster som funnits har inte haft samma möjligheter att bli hörda.

Hur har detta varit möjligt? Det finns flera skäl utöver den optimism i vida läger som infektionsbekämpningen skapade. Hälsa, lång livslängd, uppskjutande av döden har blivit en samhällsrättighet som medborgarna fordrar av sina myndigheter. Det är också världshälsoorganisationen (WHO), National Institute of Health i USA (NIH) och motsvarande
organ i flera andra länder som har skaffat resurser till de stora befolkningsundersökningarna
som utgått från att bevisa att det är omöjligt att lösa problemet – inte att se efter om det överhuvudtaget är lösbart.

Det är svårt, eller i det närmaste omöjligt, för en offentlig myndighet att, efter att ha satsat bortåt en halv miljard kronor på ett projekt som skall visa hur man lurar döden, erkänna att teorin var fel, att man misstagit sig på förutsättningarna och måste börja från början igen. WHO erkänner inte
att Karelenstudien inte visat att man kan minska dödligheten i hjärtkärlsjukdom, inte heller att de stora projekten i Europa fått samma utgång.

National Institute of Health i USA kan inte medge att dess projekt haft föga framgång. I stället omtolkas resultaten med hjälp av tjänstvilliga anställda forskare eller troende konsulter under applåder från livsmedelsindustri, läkemedelsindustri, läkarorganisationer och massmedia.

Lewis Thomas har sagt är det mycket lättare att föra fram positiva budskap än kritik. Detta gäller både myndigheter och allmänhet. För den som tänker efter är det emellertid uppenbart att någonting
inte stämmer. Skulle man annars, efter 30 års studier som skulle ha visat positiva resultat i till exempel Karelen, ha startat den världsomspännande studien med akronymen MONICA för att bevisa att det verkligen var rätt? En studie som skall vara i tio år, och sysselsätter alla som redan sagt
att problemet är löst?

Ett annat skäl är att vågen av studier för att bevisa teorin om sambandet mellan fett i kosten och hjärtattacker är riktig har lett till en mycket positiv utveckling för två vetenskapliga specialiteter: lipidkemi och epidemiologi.

Bägge utomordentligt viktiga och värda att utvecklas. Genom att satsningen på dem kopplats till åderförkalkningssjukdomar, den vanligaste dödsorsaken i västvärlden, och att de båda lovat lösa problemet med död i hjärtattacker, har alla äskanden om ytterligare resurser för
studier inom dessa discipliner behandlats ytterst positivt. Det är också lipidkemister och epidemiologer eller statistiker, som är de främsta förkämparna för teorin om kolesterolets farlighet, inte kardiologer eller allmänläkare. Tillsammans med tjänstemän inom WHO eller NIH eller
motsvarande bildar de kommittéer som utfärdar rekommendationer som sedan följs mer eller mindre noggrant inom olika länder. Det är dock inte kommittébeslut som för vetenskapen framåt, inte heller epidemiologiskastudier i stor skala.

Först på senare tid har några nationers ledning insett detta. När Kanada skulle granska de amerikanska rekommendationerna för kolesterolundersökningar av hela befolkningen tillsattes en arbetsgrupp som inte innehöll några lipidspecialister, för att undvika deras egenintresse. Detta
ledde naturligtvis till protester, som dock negligerades.

Den enorma mängd verk som berör kolesterolfrågan inbjuder inte till komplett, kritisk genomgång. De som inte har heltäckande litteraturhänvisningar använder också detta argument för sina begränsade litteraturhänvisningar.

Det är svårt även för den som är engagerad i studier inom fältet att hålla huvudet kallt och både hinna granska och med tillräckligt skarp kritik också värdera olika uttalanden, ofta baserade på otillräckliga
data.

Det är därför utomordentligt värdefullt att någon utanför de aktuella kretsarna, som här Uffe Ravnskov, tar på sig det stora arbetet att granska litteraturen om fett, kolesterol och hjärtattacker, och också göra sig omaket att värdera olika insatser. Många kommer att bli förvånade, eller upprörda, över de kommentarer som åtföljer beskrivningen av tillståndet inom denna viktiga gren av den medicinska vetenskapen.

Många av dessa är Uffe Ravnskovs egna, men bakomliggande fakta – som i sig är anmärkningsvärda – är helt och hållet hämtade ur verkligheten. Någon gång i framtiden kommer medicinhistoriker med intresse – och säkert med blandade känslor – ta del av de olika turer som myten om kolesterolets farlighet genomgått. Det är då viktigt att ett dokument som det Uffe
Ravnskov här presenterar finns tillgängligt som motvikt till de enorma propagandasammanställningar som mytens missionärer kontinuerligt publicerar. Det är emellertid också viktigt att alla som är berörda av kolesterolmyten och dess sanningshalt läser denna bok och tar del av den skarpa kritik som riktas mot hela underlaget för myten – inte bara av Uffe Ravnskov utan även av andra inom vetenskapssamhället.

Lars Werkö

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev